Jag får kalla kårar när jag inser att Martin nu är fullt medveten om att jag träffar en annan och att det är ganska allvarligt.
Då finns det alltså ingen återvändo. Jag får ångest av tanken på att stänga dörren om det förflutna.
Och jag fattar det inte, för jag är så, så kär i Hansl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar