God Jul

Den bipolära pojken kom till rätta efter en promenad på 36 timmar.

Jag är bara glad att han lever.

Jag frågade honom vad han hade gjort.
-Jag minns inte, men jag tror att jag letade efter dig.

Den bipolära pojken

Det var en gång en flicka, som blev djupt förälskad i en bipolär pojke.

Åren gick, men till slut drevs de isär av pojkens sjukdom.

Flickan sörjde länge sin förlorade kärlek, men träffade en annan pojke att lägga sin kärlek på.

En dag när flickan var i Holland ringde den bipolära pojkens mamma och sa:
-Den bipolära pojken är borta. Han är polisanmäld som försvunnen. Han är depressiv.

Och någonting gick sönder i flickans bröst.

Martin

Jag har medvetet inte berättat om mitt senaste möte med Martin.

Jag har behövt tiden som har gått för att smälta det.

Den Martin jag träffade var bara en skugga av den Martin jag var tillsammans med.

Han stank av rök och svett, något som aldrig skulle hänt förr.

Han var alltid noggrann med sin hygien när vi var tillsammans.

Han rörde sig långsamt, som om luften var gjord av sirap och hans händer darrade okontrollerbart.

Håret stod åt alla håll, men kläderna var åtminstone rena.

Jag började gråta, ljudlöst... helt plötsligt rann tårarna nedför kinderna på mig.

Det var så himla hemskt att se hur mycket han har förändrats - till det sämre.

Jag tror inte att han förstod varför hans uppenbarelse gjorde mig så ledsen.

Han sträckte sig över bordet och torkade bort mina tårar och såg ut som om det var mig det var synd om.

Han visade mig en joint, som han sparade till kvällen.

Och jag suckade och kämpade emot alla mina instinkter att lägga mig i.

Självklart misslyckades det...

men bara lite...

jag sa bara lite av det jag tyckte och tänkte

Så här innan slutet ;o)

Tänkte jag att jag skulle berätta hur det var första gången för mig och Martin...

Vi hade träffats på en fika som avslutades med en kram i Slussen och efter det talade vi otaliga timmar i telefonen.
Han var separerad, men inte skild.
Jag var väldigt attraherad av honom, men inte inställd på att det skulle leda till något varaktigt, eftersom han var "nysingel".
Vi åkte till hans hus...
Huset där han bott med sin fru.

Jag fattade det symboliska i att han ville ta mig i deras säng, eftersom hon tydligen hade gjort likadant med diverse män.
Jag tänkte att han kanske utnyttjade mig, men jag brydde mig inte eftersom jag inte hade några djupare känslor för honom. Jag utnyttjade honom också.

Vi började på bottenvåningen. Vi satt i deras stora kök och Martin berättade om depressionen han hamnat i, som lett till slutet av äktenskapet.
(Vid det laget hade han inte fått någon diagnos på att han var bipolär)

I ärlighetens namn var jag rätt uttråkad av hans historia och tänkte mest: Har han inte pratat klart snart så att vi kan ha sex...

Så småningom gick vi runt i huset och han visade mig allt: Biblioteket, tavlan i vardagsrummet som var så stor att den inte gick att hänga någon annanstans, soffan han köpt till sin fru i födelsedagspresent, bastun han aldrig byggde klart, barnens rum med randiga herrgårdstapeter.
Vi slutade turen i det som hade varit deras gemensamma sovrum.

Och helt sjukt är det att vi gjorde oss iordning och gick till sängs som om det hade varit vårat gemensamma sovrum. Fast det tänkte jag inte då.

Då var jag bara nyfiken och attraherad av Martin.

Han var hård som sten redan innan vi lagt oss och förspelet blev historiens kortaste.

Martin var otroligt inkännande, så han märkte vad jag tyckte var skönt och anpassade sig efter det.

Han fick mig att komma med detsamma och efteråt fick jag veta att det var första gången han gett en kvinna vaginal orgasm.

Vi sov kanske en-två timmar åt gången, sedan väckte han mig och vi hade sex igen.

Jag tror vi hade sex 5 gånger den natten.

På morgonen körde han mig på sin motorcykel till Danderyd, där jag tog tunnelbanan hem.

Svårt att sova

Jag har haft svårt att sova på sista tiden. Jag vaknar vid 4 och sedan ligger jag och tänker på Hansl och att han ska flytta hit och dottern och jobbet ända till klockan ringer.

Jag är trött och frånvarande på jobbet och har egentligen inte energi att göra någonting.

Och om någonting annat...

Sara och jag pratade i telefon igår och hon sa: Vad konstig du låter? Har du en kille där?
Jag: Men om jag hade en kille här skulle jag väl knappast sätta mig och ringa till dig?
Sara: Du har Martin där!?
Jag: Nej.

Fast hon vet inte att jag har träffat Martin... i fredags. Det var helt kort, men det var inte mindre jobbigt för det.

Han är så förändrad och jag tycker så fruktansvärt synd om honom. Jag frågade honom om det går bra.
M: Det går knackigt.
Tårarna började rinna. Jag kunde inte hjälpa det.
Jag gav honom en kram och viskade in i hans axel: Jag vill att du ska fixa det här.

Sedan skildes vi åt. Och jag är så glad att jag inte är en del av hans liv. För att välja bort att leva med hans bipolaritet är nog ett av de sundaste besluten jag gjort. Och jag är tacksam över att jag inte har behövt stå vid sidan och se honom förfalla till det vrak han är nu.

Och jag vill inget hellre än att han lyckas få ordning på sitt liv, men jag är tror inte att det går.

Martin

Han hör inte av sig ofta, men det har blivit några ord här och där... oftast på msn.


så i onsdags skrev han och jag kopplade inte först, men sedan så insåg jag att han var full.


och det kändes så jävla jobbigt. Till slut slutade jag svara på det han skrev.


Martin blir jävligt dryg och elak ibland när han är full och jag minns inte vad han skrev, men jag tänkte att jag faktiskt inte behöver ta det här. Jag behöver inte det - för det är inte mitt problem längre.

Jag har själv valt att finnas till hands för Martin om han behöver prata och det har jag gjort för att jag brytt mig om honom.

Men jag hade inte tänkt mig något sånt här... en verbal misshandel... spott och spe över vårat gemensamma förflutna.

Så jag sa till honom idag att nu räcker det. Jag vill inte ha alkoholproblem och drogproblem som en aktiv del av mitt liv. Jag sa att han inte är välkommen att höra av sig något mer.

Oro

Martin har hört av sig... Han behöver pengar.
Han ber mig inte om pengar, men han vill ha hjälp att sälja saker på tradera.
Jag undrar vad han ska ha pengarna till. Han har ju en god man som ska ta hand om allt sånt, nu för tiden.

Undrar om han ska ha pengarna till knark...

------------------------

Uppdatering:
Jag har godkänt att han använder mitt Traderakonto.
Kl 02 inatt hade han skickat ett mail till min jobbmail och skrivit att han styrt om min e-post från tradera.
Jag mailade och skrev: Behöver jag kommentera att du sitter och pysslar med sånt här kl 2 på natten.
Martin svarade: Jag? Manisk? Nääääääääää!

Martins lista

Martin var hemma över jul och då drack han sig redlös nästan varje dag, men när han kom tillbaka till behandlingshemmet började han på allvar använda de olika drogerna som erbjöds honom.

Han var så vag när jag frågade honom vad han hade tagit.
Det spelar egentligen inte någon roll för mig, men jag frågade igen av ren nyfikenhet:

-Syntetiskt cannabis
-LSD
-Extacy
-Amfetamin


Han sa att han inte tagit något på 2 månader
(sedan kan man ju tro det eller inte, som man vill - sanningen är relativ när det gäller Martin)

Han dricker fortfarande, men inte mycket, la han till.

Jag: Fast så funkar det väl inte? Mängden spelar väl ingen roll? Det är väl att du gör det överhuvudtaget, fast du inte ska?

Sedan pratade vi lite om knarkarbruden som han var tillsammans med.

Jag berättade för Sara... och jag hörde hur hon drog efter andan: TÄNK om du hade varit ihop med honom fortfarande! Och då hade ju du varit jätteglad för att han åkte på behandlingshem och allt och så knullade han runt och knarkade, istället för att jobba på sin nykterhet.
Jag: Jag är så glad att jag har Hansl.
Sara: Du ska vara glad att du inte har Martin.

Martin

Det känns som om jag är klar med Martin.

Det är ett tveeggat svärd...

samtidigt som jag mår dåligt av att höra hur han förstör sitt liv

så känns det bra, för jag får bekräftat att jag gjorde rätt...

när jag gick.

Martins nya exflickvän...

Sara ringde mig: Har Martin en ny?
Jag: Nä, det tror jag inte.
Sara: Men det står på Facebook att "Martin is now single" och så är det någon som har kommenterat det med: "Näää, vad har hänt?"

och igår skrev Martin till mig på msn, så jag frågade honom om det

och han svarar alltid så himla lurigt, så att han säger saker utan att säga dem.

Så det han inte sa, men antydde, var att han var tillsammans med någon av knarkarbrudarna från behandlingshemmet...

Sedan sa han att de hade haft ett öppet förhållande.

Jag sa: Men det är ju perfekt för dig, för då kan du ju inte vara otrogen.

Martin höll inte med. Han sa att han vill ha ett förhållande som har en framtid.

och jag tänker "Vad hade vi? Var vi dödsdömda redan från början?"
och jag tänker, för säkert tusende gången, att jag inte vet vem den här människan är.

Martin36

Jag gratulerade honom på födelsedagen. Han lät påverkad...

Fast han skärpte sig resten av samtalet så att jag inte skulle höra något.


men det var för sent... jag hade redan hört... fast jag sa inget om det...


Han sa att han inte känner sig hemma på AA längre

Jag föreslog att han kanske skulle gå till NA istället.

Martin: Varför slutade jag inte när du bad mig?

Jag: Man kan aldrig vara nykter för en annan människas skull.
Den nykterheten blir alldeles för bräcklig.
Du kommer sluta när du tröttnat på allt som ditt missbruk ställer till för dig i ditt liv.

Martin vill inte ha tillbaka mig. Han är noga med att säga det, så att jag inte ska tro att han är ute efter det. Han säger att vi är som kryptonit för varandra. Det var dömt att misslyckas redan från början.

Han kanske säger det för att han är rädd att jag vill ha tillbaka honom.

Det vill jag inte...

Sedan sa han saker som fick mig att känna mig ledsen...

... som att jag var alldeles för lätt att manipulera.

Till slut känner jag bara sorg... vart tog min Martin vägen?

Grattis Martin! Grattis så jävla mycket! Nu är du 36...

Otrohet

Magkänslan är så himla viktig.
Man är i ett förhållande och man är kär och glad och så händer det något som gör att man tänker... något är fel.

Det behöver inte vara något särskilt.

en kväll ute med killarna som slutade ovanligt sent...

han stängde av mobilen när han kom hem från jobbet...

man ringde till honom och det var upptaget i över en timme...

man känner till att det finns "väninnor" från det förflutna som fortfarande hör av sig...

Sätter man det tillsammans, så verkar det uppenbart,
men det här var tecknen som jag ignorerade och inte ens tänkte på förrrän efteråt...
när hela sanningen var uppdagad...

Vi var på en fest tillsammans och han pratade med en tjej hela kvällen.
Jag hälsade på henne och hon var trevlig.
Eftersom jag själv dansade och pratade med folk på annat håll, tyckte jag bara att det var bekvämt att min pojkvän kunde underhålla sig själv.

Efter den festen dök tecknen upp som man inte KUNDE ignorera:

En väninna ifrågasatte om vi var tillsammans

Namnet på tjejen från festen dök upp med jämna mellanrum

En weekendresa "med killarna"

vilket var spiken i kistan...

När han kom hem från resan upplevde jag honom som jagad.

Av en slump satt jag med hans mobil i knät när han var in på Statoil.
Jag tänkte att jag ska kolla om han sms'at med "den där väninnan från det förflutna"
Istället var det en MASSA sms från en kille; Erik

Jag hade inte tid att gå in i meddelandena och läsa, men förhandsgranskningen visade texten "PUSS" i många av sms'en

Martin hade aldrig pratat om någon killkompis som hette Erik

Hade Martin ett homosexuellt förhållande?

Självklart inte - det så enkelt, att det var tjejen från festen som lagrats under annat namn.

Så när jag satt där i bilen, med mobilen i knät och Martin kom ut från Statoil... började jag skaka... som en feberfrossa som inte ville ge med sig.

Jag skulle komma att fortsätta att skaka så där okontrollerat ett helt år efter...

så fort otroheten kom på tal...

Och det är inte lätt att gå tillbaka i ett förhållande som färgats av otrohet,

men jag hade inte älskat klart.

Inspirationen till det här inlägget kommer från Nattens Bibliotek
där det tas upp tydliga tecken på otrohet

Hansl

Och det blev så struligt... det var ju inte meningen...

Jag berättade för Hansl att jag pratat med Martin,

inte för att jag ville,

men när han ställde en direkt fråga så kändes det fel att ljuga

och han är så känslig och fångar upp när jag låter osäker...

Hansl: Do you still love him

och det gör jag inte... men Hansl tror mig inte när jag säger det.

så jag berättar vad Martin skrivit. Jag säger allt.
För jag vill inte att han ska känna att jag hemlighåller något för honom.

Hansl säger att Martin skriver kryptiska meddelanden för att jag ska bli orolig och höra av mig. Att det är medvetet, för att han vill ha uppmärksamhet.

Och det är klart att jag vet att Hansl har rätt.
Det normala hade kanske varit att jag och Martin sa upp kontakten när vi gjorde slut,
men inget i mitt och Martins förhållande har någonsin varit normalt.

Martin

Han drar in mig igen...
i sitt liv
i sin misär

Han fångar mig med en mening skickad 2 dagar tidigare på msn.
En mening som gör att jag tror att han tagit livet av sig

mitt medberoende triggas omedelbart och jag ringer hans mamma som förklarar att det varit illa, men att det är bättre.

Flera timmar senare får jag tag på Martin på msn och han berättar hur det är...

Hur han avancerat i sitt missbruk efter att ha tillbringat 24 timmar om dygnet med knarkare...

Han säger det inte rakt ut, men jag fattar...

att han inte bara är alkoholist längre

och jag känner

att jag inte orkar med mer

och jag säger det till honom...

jag orkar inte

och jag loggar ut från msn

Goede morgen

Jag är i landet där solen skiner. Gräsmattorna är gröna. Krokusen och snödropparna blommar.

Det är fantastiskt skönt.

Jag rakade säga Martin till Hansl när vi busade i sängen. Inte hela namnet... jag sa: Ma...

men det var för sent

Han visste vad jag skulle säga.

Medaljens baksida...

När jag var hos Martin för en vecka sedan, sa han: Jag har varit nykter i en månad!

Och så visade han stolt upp sin AA medalj.

Han sa: Jag är SÅ motiverad nu. Jag VILL göra det här för det är jag skyldig mina barn.
Han sa: Jag tar en dag i taget och på söndag har jag klarat min första vecka hemma och nykter.

Jag skrev till honom på msn i måndags. Och han svarade... det gick långsamt och han sluddrade på orden.
Jag: Har du druckit.
Han: Nej, men min läkare har sagt att jag kan ta en nozinan för att varva ner.

Och någonstans där inne...
vet jag att det är en lögn....
men det är liksom inte min sak längre...

Jag tänker på det jag hade gjort om vi varit tillsammans: Ringt hans mamma och bett henne springa över med alkomätaren, ringt hans läkare och kolla om det han säger stämmer, åkt dit själv och verifierat att han inte hade druckit.

Men jag gjorde inget...

Och jag slås av 2 saker:
1. Jag är SÅ tacksam att jag inte är där längre.
2. Det är så oerhört tragiskt att han inte klarade sig längre

Och så gick det

När jag kom hem till Martin så luktade hela lägenheten askkopp. Martin har varit nykter sedan han kom hem från behandlingshemmet. Hans delmål var att vara nykter en vecka, vilket han har klarat imorgon. Mycket tack vare att han är supermanisk.
Han satt praktiskt taget och studsade på stolen, medan vi satt och pratade.

Jag lämnade av kissen, som acklimatiserade sig på sekunden. Han gick runt till alla sina favoritställen.

Jag och Martin pratade massor om hur det var på behandlingshemmet och vad det är som händer i mitt liv. Jag saknar det så himla mycket. Våra samtal.
Jag fick prata av mig om konflikten med Malva, med någon som förstår.

När jag gick, fick jag en kram och Martin pussade mig på kinden.

Och jag kände hans längtan efter mig. Jag kände att han bara väntade på att jag skulle uppmuntra honom.

Men det gjorde jag inte.

Träffa Martin

Jag ska träffa Martin idag. Han ska få min ena katt. Det finns många skäl till varför han ska få honom, men ett av de viktigare är att jag upplever att han stressar ner när han har katten hos sig.

Jag märkte det ganska tidigt när vi var tillsammans. Martin låg kvar i sängen och hade morgonmys med katten. Så när han blev sämre föreslog jag att han skulle ta hem katten till sig, vilket han också gjorde.

Hur som helst har jag lovat honom att han skulle få tillbaka kissen när han kom hem från behandlingshemmet och nu är han hemma.

Jag berättade för Hansl att jag skulle träffa Martin idag och han var inte alls nöjd. Han försökte manipulera mig till att säga att jag har känslor för Martin.
Men jag vet inte om Hansl förstår vad det innebär för mig att jag älskar honom.
Jag är inte tillgänglig känslomässigt för någon annan.

För "jättelänge" sedan älskade jag Martin, som jag aldrig älskat förr. Vi var som 2 pusselbitar.
Men det finns inte kvar ett spår av det nu. Jag tycker oändligt synd om Martin. Jag känner mig äcklad när han berättar sina tvetydiga sexhistorier.

Attraktionen är borta.

Så nej Hansl, att träffa Martin kommer inte att väcka gamla känslor till liv.


Jag kommer att sakna min lilla bebis

Martin skickar sms

om att han ska komma hem snart. Han andas i sms'et att han vill kunna använda mig som en ventil när han har ångest.
Jag erbjuder mig inte att vara ventil. Jag svarar inte ens.

Martin SKA hem

SMS från Martin: Idag har vi kompromissat fram med soss att jag blir kvar här en vecka till.

Jag: Är det bra eller dåligt?

(och då tänkte jag närmast på att han skrev häromdagen att han inte har en chans att hålla sig nykter hemma på egen hand)

Martin: jag vill här i från, så fort som möjligt. Så jag kan börja jobba med min nyckterhet ordentligt utan en massa annat tjafs