Sååå glad!

Som ett avbrott från all drama i vardagslivet så tänkte jag berätta om vad som hände min bästaste, bästaste Sara...

Och det är en sån där grej, som bara händer i fantasin.

Man går och shoppar och blir "upptäckt".

Så hon ska fotas för Elle.

Nu har hon jobbat som modell när hon var yngre,

så det är inte ens första gången hon kommer att vara med i Elle,

men det är i alla fall kul och om det är någon jag unnar detta,

så är det hon,

för hon är så himla vacker,

både på insidan och utsidan.

Härligt nerkräkad

Sara och hennes man var här i sällskap av deras snart 4 månader gamla bebis.

Och på två sekunder förvandlas man till en babblande idiot och gör allt för att lillflickan ska skratta -

För av någon anledning finns det inget som gör mig lyckligare än att se det lilla bebisansiktet spricka upp i ett leende.

Sedan kräks hon två gånger över mig och jag blir nästan förvånad när jag upptäcker att det inte gör mig någonting...

När de har gått, pratar jag och Hansl en stund om att skaffa barn.

Han tror att han inte kan få barn.

och jag undrar om det är vanligt att killar tror det
eller om det är en rädsla som är vanlig hos killar som inte har några barn.

Sambo

Än så länge är det ganska soft att vara sambo. Vi älskar så fort vi får chansen. Vi åker till Lidl och handlar. Vi diskuterar vad vi ska hitta på, men det slutar med att vi inte gör någonting.

Vi tjafsar en del, men det känns odramatiskt och vi löser det enkelt. Vi hittar en form som kommer att fungera för oss som sambo.

Jag packar upp flyttkartonger i ett rasande tempo, men har trots det bara kommit igenom en tredjedel.

Jag oroar mig massor för Sara som ska föda barn... any day now...
Helst av allt vill jag bara träffa henne, så att jag får se med egna ögon att allt är okej,
men jag vill inte heller tränga mig på.

Det är så länge sedan jag var gravid, så jag kommer inte ihåg hur det var...
Behöver man lugn och ro eller vill man bli aktiverad?

Lite cred till min syrsa

Sara och jag fikade med barnen på McDonald's igår...

Det är en sån där grej vi gör med jämna mellanrum. Vi pratar av oss om det som händer, som är jobbigt och sånt som är kul och vi skrattar och skämtar, medan barnen leker.

Sara är för mig, bortsett från att hon är en fantastiskt lojal vän,
som att ha en egen Benjamin syrsa, ett samvete och ett sunt förnuft.


Det är lite på gott och ont...
För ibland orkar man inte höra sanningen.

Sara är brutalt ärlig,
men
hon är aldrig fördömande.

Och med det menar jag inte att Sara alltid har rätt, men hon ger mig nya perspektiv, andra infallsvinklar.

Det är lätt att bli hemmablind när man är mitt uppe i något,
men jag vet att om jag går vilse, hämtar Sara hem mig.

När barnen lekt sig trötta och magen var alldeles full av Latte och äppelpaj, hade vi hunnit avhandla Hansl - flytten - rökningen - skolstart - hennes graviditet.

och som vanligt hann vi aldrig prata klart...

hon fick en kram när jag gick ur bilen,
jag önskar jag kunde ge henne mer,
så hon förstår hur viktig hon är för mig.

Sara

Sara klagade på att jag inte lät särskilt glad åt att Hansl ska komma.
Och det är nog sant. Just nu känns det jättejobbigt, fast jag försökte övertyga Sara om motsatsen: Jag har aldrig varit lyckligare...

Men så är det ju inte. Jag har så himla mycket bara i vardagen, med att arbeta och ta hand om dottern

och ovanpå det ska man ringa alla samtal och kolla upp allt och varje dag ringer Hansl och vill veta vad jag tagit reda på under dagen och om jag har fixat än det ena och än det andra och jag känner att jag har så mycket information i huvudet att det är svårt att få någon reda på det.

Och som bonus ska jag arrangera en flytt till vårt gemensamma hem.

Jag vill bara att han ska vara här NU och att allt ska vara klart med flytt, bilimport och migrationsverk, försäkringskassa och allt.

Jag fattar ju att det här bara är början och det kommer inte att vara över förrän till Oktober.

I Oktober ska jag slappna av... Oktober är MIN månad.

Kommer Hansl flytta hit?

Sara hade för flera år sedan ett långdistansförhållande och i distans går det inte riktigt att jämföra med mitt, eftersom hennes pojkvän bodde inom Sveriges gränser.

I alla fall gick det ett år med tågresor och tårfyllda farväl... men till slut ställdes sakerna på sin spets och Saras pojkvän sa: Jag kommer aldrig kunna bo i Stockholm.

Och Sara försöker förbereda mig på att det mycket väl kan bli så att jag och Hansl hamnar i samma situation.
Jag fattar det... Det är jobbigt att höra, men det kan mycket väl bli så...
att han kommer på att han inte klarar av att bo i Sverige, så långt från sin familj.

lördag

Jag har pratat massor med Sara idag.
Jag känt att jag behövt ventilera mina känslor kring Hansl. Att få prata ut om hur annorlunda det är att vara tillsammans med honom mot att bara ha kontakt via telefonen.

Tänk om det är så att Hansl enbart kan ha sådana här förhållanden.. över telefonen, över långa avstånd... för att han inte kan ha ett förhållande "på riktigt".

Sara tycker att jag ska kräva att han bestämmer ett datum. Och det är ju riktigt - Det gick visserligen inte så himla bra när jag gjorde det med Martin, eller på sätt och vis gick det väldigt bra, eftersom det tog slut redan innan datumet passerades.

Jag försökte ha ett sådant samtal med Hansl på telefonen, men det gick inte.

Vi kom inte fram till något.

Så planen är att när jag åker dit, om 2 veckor, så ska vi sätta oss ner och ha ett allvarligt samtal.

Och sedan får vi se vad som händer...

Sara

A long, long time ago...

Sara ringde till mig och var helt upprörd för att hennes man inte hade plockat ur diskmaskinen, vilket han hade lovat göra i utbyte mot att hon gick och köpte filmjölk. Hon hade väntat ut honom också, så det hade gått tre dagar sedan överenskommelsen.

Sara: Men du förstår inte, jag lever i ett förhållande byggt på lögner. Hur ska jag kunna lita på något han säger.

Jag: Ursäkta om jag tar upp något helt annat, men ska du ha mens snart?
(det uppstod en liten paus medan Sara räknade dagar i huvudet)
Sara: Jaa, men det har inte med det här att göra...
Jag: Nej nej, självklart inte, jag undrade bara.

Sedan skrattade vi lite... och Sara var inte arg längre.

För ungefär ett år sedan satt vi i bilen på väg till IKEA och jag var nere efter att än en gång ha kommmit på Martin med att ljuga för mig, han hade druckit sig onykter och raggat på en tjej på facebook.

Jag: Mitt förhållande är bara en stor härva av lögner, nästan lite som ditt.
Och sedan började vi asgarva.
Sara: Ja, det är ju LITE annorlunda.

Little Brittain och blodig biff

Jag pratade med Sara idag...
Sara: Vad har ni gemensamt?
Jag: ...

och jag kunde inte komma på en enda grej...

Jag: Eeh, sex...

Jag fortsatte fundera och jag kunde inte komma på
någonting

Jag bytte ämne till Martin, för helt plötsligt kunde jag inte komma på vad i hela friden vi hade gemensamt heller.

Jag: Måste man ha något gemensamt då?

Jag fattar inte ens varför jag frågar. Jag vet ju svaret.

Sara: Men du och Martin hade ju det där programmet gemensamt.
Jag: Stargate Atlantis! Just det.

Men det var fortfarande helt blankt i huvudet för vad jag och Hansl har gemensamt

sedan... när jag och Sara redan lagt på... kom jag på det...

"Little Brittain" är vi båda helt tokiga i, brittisk humor överhuvudtaget.

och i skrivande stund kom jag på att vi båda vill ha våra biffar blodiga. *tadaaaa*

Ge mig ett par dagar, så ska jag nog kunna prestera en liten lista.

Martin

Jag pratade med Martin... på msn
Jag sa till honom att jag känner att jag inte kan hålla kontakten med honom längre.

Jag tänker att eftersom han ändå dejtar, så är kontakt med mig det sista han behöver. Det kommer vara tillräckligt ansträngande på ett eventuellt förhållande att hans exfru hör av sig i tid och otid.

För min egen del så tänker jag på Hansl, som hatar att jag har kontakt med mina ex.

Jag kan liksom inte hjälpa att de hör av sig. Inte alla mina ex, men de flesta gör det, lite då och då... även killar som jag bara dejtat för massor av år sedan.

Och det är inte att de vill ha tillbaka mig på något sätt, utan de hör av sig som vänner.

Martin svarade att även om vi inte hörs så ofta, så har han stor tröst i att veta att han kan prata med mig om det är något.

Och det kändes som om han bakband mig, som att jag inte har något val, utan måste hålla kanalen öppen.

Pratade med Sara om det och då sa hon att jag kan inte bara säga att jag vill bryta kontakten för det blir alldeles för definitivt, utan jag måste göra det successivt.
Blockera honom på msn och i nästa steg låta bli att svara när han ringer.

Jag har väldigt svårt för det... att inte svara när han ringer... för jag är orolig att han tänker ta livet av sig.

Saras åsikt

Jag var hos Sara igår och vi pratade, som tjejer gör...

Hon sa: Jag var hos Malva igår och hon frågade vad jag trodde om dig och Hansl och jag sa att allting såg bra ut. Ni var väldigt rara mot varandra, men det var något som saknades. Jag sa till Malva att jag tror inte att det kommer att hålla och jag tror att det är du som kommer att göra slut. Vad säger du om det?

Sara såg väldigt busig ut och det jag tänker på är de där tillfällena då hon känt till saker som hänt i förväg. Och att man aldrig vet om det hon säger är sånt som hon tycker eller sånt som hon vet.

Och jag tror, fortsatte hon, att du kommer att bli ihop med Martin.

Jag: Vet du vad. Det ÄR inte samma med Hansl som med Martin. Men bara för att det var så himla bra med Martin så betyder inte det att det var för att vi passade så bra ihop, utan det kan helt bero på att han i sin bipolaritet, snappar upp sin omgivning och hur den reagerar på det han gör och så förstärker han de sidor som känns välkomna. Han manipulerar för att passa in. Säkert helt omedvetet också.

Jag fortsätter: Martin har gjort så himla mycket mot mig och ju längre jag är ifrån honom, desto tydligare ser jag att jag inte vill ha tillbaka det livet. Jag kommer aldrig att kunna lita på honom fullt ut, men nu säger jag bara hur det känns nu.
I alla situationer där han ställts inför ett val där han antingen kan göra det rätta för mig eller något som skadar vårat förhållande så har han alltid valt fel.
Och visst, när han kommer ut från sin behandling, så kanske det är helt annorlunda. Men det är 3 månader bort. Det är lång tid.

Sara: Och det är 3 månader med Hansl.

Sara hörde av sig på msn

hon sa: Martin har druckit.
Jag: hur vet du det?
Och då klistrade hon in urklipp av saker han skrivit till henne på facebook.
Vanliga Martin-skämt som relaterade till kändisdjungeln och att äta maskar,

men jag läste mellan raderna och jag förstod att Sara hade rätt.

Samtidigt kände jag mig irriterad och jag insåg att jag är i ett läge där jag inte vill höra om honom... alls.

Ångest

Jag träffade Pontus igen igår... och jag slogs återigen av hur trögt det är att prata med honom.

När jag pratade med Sara om det, så sa jag: Det var aldrig så här med Martin, jag vill att det ska flyta lika lätt som med Martin.

Sara: Men sluta jämföra med Martin! Jämför med mig istället. Du vill att det ska flyta lika lätt som med mig.

Tankarna kretsar kring Martin på ett onaturligt sätt och jag känner att jag måste släppa dem även om jag inte vet hur...

Sara: Men vad ska du blogga om nu när du har gjort slut med Martin

Jag: Jag vet inte. Jag har ju gjort slut med honom i ett halvår.

Men det allra värsta med Pontus, är att jag faktiskt kom fram till att jag inte är intresserad och jag har oändligt svårt att säga det.
För det är ett helvete att vara tvungen att beröva någon denna gudomliga kvinnas närvaro.

...men seriöst, så är det bäst att göra det nu, innan det blir allvarligare.

Jag har dessutom krånglat till det mer, internationellt... fast nu ska jag bege mig till jobbet.

Det är min hemlighet

att jag tillbringade söndagen med Martin. Min exman är den enda som vet om det, eftersom jag var tvungen att plocka upp dottern en timme senare.
Jag och Martin åkte in till stan tillammans, vi åt lunch (som undertecknad betalade eftersom han supit upp alla sina pengar). Vi höll varandra i hand och kramades.
och jag älskar att befinna mig i den lyckobubbla som jag och Martin skapar åt oss själva.

Sara ringde: Var är du?
Jag gjorde hysch-tecken åt Martin och sa: Jag är i stan och handlar.
Eftersom dottern behövde ett förkläde till skolan så använde jag det som ursäkt.
Sara: Är du där själv?
Jag: Ja, sa jag och praktiskt taget kände hur tungan svartnade i munnen på mig.

Hur kunde jag ljuga för Sara? Hon är den som minst av allt fördömer mig när jag gör sådana här saker som jag VET är helt korkade, som att kontakta Martin när jag lyckats ta mig igenom 2 veckor utan honom. Men jag vet vad hon skulle säga: Hur tänker du nu?
och det är ju det jag inte vill göra... jag vill inte fundera på om det jag gör är rätt eller fel. Jag vill bara att det ska sluta göra ont.

Kände mig otroligt besläktad med Martin i det här läget. Då jag hela vägen till honom tänkte att jag borde ringa Sara så att hon kan övertala mig att låta bli att åka dit, men jag ringde inte.
För jag ville åka dit.

Jag hade lika gärna kunnat vara Martin på väg till systembolaget, som låter bli att ringa sin sponsor.

Ringer och väcker Sara.
Jag: Kom, vi drar till IKEA och käkar frukost
Sara: Meh, okej, jag är där om 15 minuter!

Uppdatering: Hon kom efter 25 min.
Frukost på ikea 10:- *gilla*

och Martin ger mig ytterligare ett löfte

Jag är färdig med spriten. Jag ska aldrig mer dricka, säger han.

När Sara kommer över så låter jag henne sätta sig ner med Martin och fråga ut honom kring hur seriös han är i det här senaste löftet. Hon frågar honom om han tänker på mig och hur hans missbruk och behov av snabba fixar påverkar oss i hans omgivning. Martin skruvar på sig och Sara är riktigt hård mot honom och det känns som det enda som saknas är en förhörslampa.
Martins kommentar efteråt; Jag är glad att jag inte är tillsammans med Sara.
Jag skrattar och säger att det är nog hon också.

Helt plötsligt så är det som att ingenting har hänt och de nästkommande dagarna så är det som om allt är bra.

another fucking monday fortsätter

På väg hem satt jag och funderade på om jag skulle ringa Sara, men så tänkte jag att hon får ta så himla mycket av mina problem och hon kan behöva få vara lite glad...
Men när jag kom till min station så kunde jag inte hålla mig. Jag ringde henne och hon känner mig så väl, så hon hör på en gång att något är fel. Jag hinner inte ens börja grina förrän hon säger: Jag kommer över.
Det känns bra att få träffa Sara. Hon har så mycket sunt förnuft att det nästan blir jobbigt.
När jag förflyttat mig till busshållplatsen ringer min telefon igen. Det är Martin - han är full och på väg hem till mig. Jag säger till honom: Om jag säger att jag inte vill prata med dig när du är full - varför åker du då hem till mig?
Martin: Jag har något som jag måste titta dig djupt in i ögonen och säga.

Fan, vad full han lät.

Att gå vidare

Jag har märkt att jag håller på att förlora mig själv mitt i allt det här. Har tagit en paus från mitt liv och åkt till min pappa i Dalarna.

Känner fortfarande att jag älskar Martin och så länge den känslan finns kvar så tänker jag kämpa för oss.

Men min fina kloka kompis sa till mig att jag måste sätta ett stoppdatum. Och jag insåg på en gång att hon har rätt, för annars kommer jag bara att låta Martin fortsätta göra så här mot oss och mot mig. Jag levererade det till Martin och även om det kommer lite muttrande om att min Sara lägger sig i, så tror jag att han är glad att hon ser till att jag tar vara på mig själv.

I alla fall... så sa Martin till mig igår att han hade druckit i måndags och jag blev så glad för tidigare har han aldrig berättat sånt, utan han har alltid ljugit. Jag sa till honom att hans ärlighet gjorde mig glad även om jag är jätteledsen att han förstörde dittills 14 dagars nykterhet.

Fylla

Förra måndagen ringde Martin till mig och han lät riktigt riktigt skum. Jag frågade om han hade druckit, men han sa nej. Och det lät som han ljög, men jag tänkte att han kan ju inte dricka när vi har haft en så underbar helg. Då borde ju allt vara bra.
Så vi pratade lite till och jag tänkte att han låter verkligen konstig. Jag frågade om han tagit något och då sa han att han hade överdoserat på någon tablett. (jag ringde direkt till Martins psykmottagning och de skulle kontakta Martin)
Efter ungefär en timme ringde min bästa kompis och sa att Martin ringt till henne och sagt att han var jättefull och hade druckit 16 öl.

Samtal med Sara

Sara kom över igår. Hon har ju fått höra en modifierad variant av sanningen. Jag har ju inte berättat att jag träffade Martin i helgen.
Sara: Vad du är duktig som lyckats hålla dig från att ringa honom.
Jag mumlar: Mmmjjaaa
*prata om något annat*
Jag berättade till slut att Martin varit över hos mig igår och hon fick veta i detalj vad jag och Martin sagt till varandra.
Jag förklarade varför det känns som om Martin är den ende i hela världen som jag någonsin har älskat. Jag hade hoppats att få höra mer om att "vad duktig du är", med tanke på att jag faktiskt själv kommit på att jag inte kan fatta några vettiga beslut med Martin som en aktiv del av mitt liv - men det kommer inte. Nej Sara uppmuntrar mig att dejta, vilket jag redan fastslagit att jag inte kan. Hon slår ner på sådant som Martin har sagt eller gjort som tyder på att han bara manipulerar, men inte alls vill göra sin bit för att allt ska bli bra mellan oss. Det är saker som jag inte ser, men när hon säger det så är det så tydligt och självklart.
Jag har sådan tur som har henne...