Från förr...

Min första riktiga pojkvän och jag var tillsammans i 4,5 år.

En kväll var vi ute med hans bästa vän och och dennes flickvän.

Jag hade lagt ner mycket energi på att locka håret, trots att min pojkvän inte gillade lockigt hår.

Vi var på Getingen, en bar med ett minimalt dansgolv och träinredning, som låg i ett av Hötorgshusen.

Och hela kvällen fick jag lida av mitt frisyrval, för så fort min pojkvän fick chansen tog han tag i mitt hår och slet till.

Han hade aldrig varit fysiskt elak mot mig förut och jag beklagade mig för hans bästa väns flickvän, Amanda, men hon reagerade inte ens.

Till slut fick jag nog och gav min pojkvän en örfil, och sa: Nu lägger du av!

Och det är inte så att jag har för vana att slå mina pojkvänner, men i vilket fall så är det kanske därför jag så väl kommer ihåg den här kvällen.

Flera år senare fick jag reda på, att den kvällen blev Amanda slagen sönder och samman av sin pojkvän, vilket han tydligen gjorde med jämna mellanrum.

Och medan hon satt och stirrade tomt ut i luften, satt jag där och gnällde över att min pojkvän drog mig i håret.

Historiken

På jobbet hittade jag några gamla kalenderblad från 2004.

November var det översta bladet och det kändes så himla läskigt att se att jag dejtat 3 olika killar på en och samma vecka och jag har ingen aning om vilka det är eller om vi gjort något mer än bara dejtat.

av nyfikenhet tittade jag hur det såg ut i slutet av oktober och där var fyra helt andra namn uppskrivna.

Jag kan inte greppa det... Jag kan inte relatera till mig själv, som jag var då.

Och jag har nästan som en blackout från den tiden.
Vissa minnesfragment finns kvar, men jag fattar inte hur jag tänkte.
Jag fattar inte hur jag kunnat vara så beroende av närhet och bekräftelse.
Till viss mån är jag fortfarande beroende av närhet och bekräftelse,
men jag är inte promiskuös längre
och jag håller mig till Hansl, för det är där jag känner att min lycka finns, min kärlek...

Vad som hände efter juni 2004

Det första året efter att jag lämnat Peter så inledde jag ett hysteriskt dejtande, så fort min dotter var hos sin pappa eller hos någon annan släkting så träffade jag en ny kille. Hade oftast 2 eller 3 killar på gång samtidigt. Hade och har fortfarande ett enormt behov av bekräftelse. Efter ett år så träffade jag Martin. Det kändes som att hitta en saknad pusselbit. Gjorde slut med alla killar som jag hade på gång. Några blev förvånade, andra ledsna och en blev riktigt arg, men det brydde inte jag mig om, för jag var härligt nyförälskad. Ungefär samtidigt hade Peter träffat en ny tjej och bestämt sig för att han skulle sluta dricka, så nu kunde vår dotter vara hos honom lite mer regelbundet.
Martin var nyseparerad, men inte skild och har 2 barn som omringar min dotter i ålder. Vi hade superkul tillsammans och var som riktiga tonåringar när vi var helt barnlediga. Ler och långhalm. Han avslutade mina meningar. Och i ungefär ett halvår gick jag som på moln.

En kväll satt jag i bilen med min pojkväns mobil i knät och jag kollade hans sms. (jag VET att man inte får göra det men jag gjorde det ändå). Hittade en massa sms från en kille som var inlagd som Jens trots att Martin aldrig nämnt någonting om någon Jens för mig. Öppnade ett sms, men Martin stod i kassan och var på väg tillbaka till bilen. Det enda jag hann se var att det var avslutat med PUSS (i stora bokstäver). Klickade in mig på spelmenyn, så han skulle tro att jag spelat spel på hans mobil istället för att snoka. Jag började skaka i hela kroppen som en form av frossa. Hjärnan gick på högvarv - hade Martin ett homosexuellt förhållande?
Vi gick och la oss, men jag sa ingenting. Hade frossa hela natten.
Klockan 8 på morgonen ringde jag min bästa vän Sara. Martin låg och sov och jag satt med Martins mobil och numret till Jens. Martin måste ha misstänkt att jag sett något, för mobilen var rensad på sms. Men han hade missat att ta bort Jens nummer och Sara fick i uppgift att kolla upp det på eniro. Numret gick till en Johanna. Jag ringde numret, men kom till någon form av telefonsvarare. Efter lite rådgivning från Sara, så rusade jag in i sovrummet där Martin låg och sov. Och sa att jag precis har lagt på efter att ha pratat med Johanna, så nu ville jag höra hans version. Det kröp fram att de hade haft sex.
Jag var helt förstörd. Martin var ju min pusselbit. Jag grinade, slog honom. Gjorde slut, Samlade ihop mina grejor och han körde mig hem. Väl hemma, bytte jag telefonnummer. Ringde mina väninnor, grät... och de kom över och jag grät lite till.
Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet. Höll uppe skenet när jag var med min dotter, men så fort hon somnat så grät jag igen. På onsdagen fick jag tag på Johanna och hon ville inte prata med mig, men när hon insett att det jag sa var sant, så fick jag ett mail där hon berättade allt om hur hon och Martins förhållande hade uppkommit. Att han hade jagat henne och sagt att jag bara var en vän.
Jag pratade med Martin, för trots att han hade krossat mig, så kunde jag inte hålla mig ifrån honom. Jag ursäktade det med att jag behövde bearbeta vad som hänt. Jag hatade honom, jag älskade honom. Det var så svårt att fatta att MIN Martin skulle kunna göra något sådant - för i min värld så hade han varit perfekt. Kunde heller inte få ihop hur han behövde ha sex med någon annan, när han och jag hade sex runt 5 ggr/natt när vi träffades. Ett minimum på 15 ggr i veckan.
Så fort jag ringde så kom Martin över. Han ville inget hellre än att bli ihop igen. Han ville göra VADSOMHELST för mig. Utan att tycka synd om honom kan jag säga att jag gjorde hans liv till ett helvete. Försökte lite vagt att starta igång min dejtingkarusell igen, men det gick inte. Jag orkade inte. Hade ingen lust att träffa någon ny och kom fram till att problemet var att jag fortfarande älskade Martin.
Då fick Martin sin diagnos; Bipolär typ II i folkmun heter det att han är manodepressiv. Och det var precis den ursäkten jag behövde. Det var inte Martin som var otrogen mot mig - utan det var hans sjukdom.
2 månader efter hans otrohet var vi ihop igen. Men Martin var väldigt påverkad av sin sjukdom på den tiden, så det var ingen picknick att vara tillsammans med honom.

Hur hamnade jag här?

Tanken på att skapa en blogg där jag skriver av mig känslor och händelser har funnits länge. Eftersom det jag skriver är väldigt utlämnande om mig själv och de runt omkring mig så kommer alla namn att vara omgjorda.
Jag är 33 år har en dotter och en fästman som själv har 2 barn det ena äldre än min och det andra yngre än min. Vi bor inte tillsammans men har varit ihop i 3½ år för ett år sedan tog vi steget till förlovning.

och jag börjar helt i fel ände... så jag flyttar mig 8 år bakåt i tiden. Jag var 25 och hade gjort slut med min 5 år yngre pojkvän. Efter ett halvår i ensamhet var jag övertygad om att ingen någonsin skulle älska mig igen och vips så träffade jag Peter. Peter är en man med en väldigt stark närvaro och hans energi påverkar alla i hans närhet. Efter ungefär ett halvår hade jag konstaterat att hans överkonsumtion av alkohol gjorde att jag och Peter inte kunde vara tillsammans. På en lunchdejt med min storebror beslutade jag mig för att avsluta förhållandet. När jag kom tillbaka till jobbet gjorde jag ett graviditetstest och det visade sig vara positivt. I samma ögonblick försvann alla tankar på att göra slut.

Och Peter övertygade mig om att han skulle dra ner på drickandet när han väl blev pappa. Men så blev det inte och när vår dotter var 2 bestämde jag mig för att lämna honom. Jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Fick ungefär samtidigt veta att jag har en leversjukdom som kommer att bryta ner min lever så att jag kommer att behöva en transplantation om 15-20 år (fast nu är det 10-15 år kvar på det).

Ovanpå allt det här var jag tvungen att inse att jag är medberoende.
När jag hörde ordet medberoende första gången, så tvärnekade jag; Jag har ju inget beroende - men det handlar inte om det. Medberoende är vad man är när man har en närstående, som har någon form av missbruk. Man utvecklar ett särskilt beteendemönster, som inte är alltigenom sunt.