Sova borta... uppdatering

Vi var på utecklingssamtal med dottern, efteråt tog jag fröken åt sidan och berättade om dotterns kompis och vad som hade hänt när hon hade sovit borta.

Flickan går inte i min dotters klass, men dotterns fröken sa att hon skulle prata med hennes klassföreståndare.

Men nu har jag i alla fall gjort någonting...

Sova borta...

Min dotter skulle sova över hos en kompis i fredags.

Mamman hade planerat åka in till stan med flickorna och det skulle uppta hela lördagen, så hon bad mig hämta min dotter någonstans mellan 18-19.

I alla fall, så hämtade jag henne enligt överenskommelse och det spelar egentligen ingen roll när man kommer, för det är aldrig rätt tid: Barnen spelade tv-spel och hoppade omkring och tjöt av skratt.

Jag fick en redogörelse för vad de gjort under dagen, av kompisens mamma:
De hade varit in till stan och gått i affärer och ätit på McDonalds och köpt tv-spel. De hade varit i någon blomsteraffär också, för de hade köpt en kaktus till min dotters pappa.

Så satte vi oss i bilen för att åka hem och då frågade jag min dotter om hon har haft roligt:
-Nä.
Och jag blev helt ställd... vaddå nä?
-Vad är det som inte har varit kul då?
-Ja, alltså det var roligt när vi kom hem, men vi har varit hemma så kort tid.
-Men var det inte roligt ute på stan?
-Nä, vi satt bara och väntade medan kompisens mamma satt och drack öl och spelade Las Vegas.
(Sedan följde en liten diskussion om vad "Las Vegas" är för något - men jag tror att det handlade om typ Jack Vegas)
-Hon vann 1000 kronor, sa dottern.

Och jag känner mig så lurad och besviken - för det här är ju det sista som jag vill att hon ska utsättas för.

En av mina bästa kompisar har växt upp på det sättet....
Sitt i baren och vänta på att mamma ska dricka färdigt.

På något sätt känner jag mig så himla vilsen i det här.
Vad gör jag nu?
Spontant tänker jag att jag aldrig vill låta min dotter vara där igen.
Spontant tänker jag att hennes kompis måste få sova hos oss varje helg, så hon slipper sitta och vänta i någon bar på sin mamma.

The supernanny

Kollade på supernanny igår.


Det handlade om två föräldrar som hade 10 barn och mamman ville ha två till - för det var hennes dröm...
att ha tolv barn.
Sedan använde de de äldsta barnen som extraföräldrar för mellanbarnen, medan de själva tog hand om de yngsta.

I alla fall, så tänkte jag att "pappan ser ut som en alkoholist" och jag vet inte vad jag gjorde kopplingen på... det bara dök upp i mitt huvud.

Och efter halva programmet, så framkom det att han har alkoholproblem.

Jag orkade inte se resten av programmet... hela familjen var så himla trasig.

Uppbrott

Jag och en kollega har diskuterat uppbrott idag. Skilsmässa och det där med att göra slut.

Och hur svårt det är när man har gått och sugit på den bittra karamellen "att göra slut" i ett år och sedan gör slag i saken...

och då slår det ned som en bomb hos någon som är helt ovetande, intet ont anande...

och kanske inte alls mottaglig för tanken att de eventuella problemen man har i förhållandet inte går att lösa.

Min exman reagerade lyckligtvis inte så. Han försökte sluta dricka, men det gick inte. Då tog jag upp det där med skilsmässa igen och då kunde han inte bli av med mig fort nog.

Xmake: Har du träffat någon?

Jag: Nej.

Xmake: Så det är så hemskt att vara med mig att du hellre är ensam?

Jag: Ja.

1000 ursäkter

Han har bett om ursäkt tusen gånger om, för att han drack i torsdags...

Jag har egentligen inte sagt så mycket mer än att jag är besviken.

Inte arg, men besviken.

Tidigare har jag berättat för honom hur många gånger jag har blivit sviken till fördel för alkoholen i det förflutna.

Jag har berättat det för honom,

men jag tror inte att han förstår att det han gjorde så mycket påminner om det som var vardagsmat tillsammans med min exman.

Alkoholen tar bort det trygga i hemmet.

Jag vet att jag drar höga växlar, men jag är så skadad, så skör, så alltigenom rädd för att hamna i samma situation igen.

Jag måste kunna lita på att du gör din del för att det här ska fungera, sa jag till honom.
Jag måste kunna lita på dig.

Han drack inte på resten av helgen. Han hade en klump av oro av rädsla för att jag inte ska vilja vara med honom.
-Do you want to break up with me?
Men det vill jag ju inte

Jag vill bara veta att jag kan lita på honom.
Jag vill veta

att jag kan komma hem från jobbet

utan att han redan avverkat fyra starköl,

spelar Cornelis på högsta volym

och låter bebisen sitta i hagen,

i smutsiga blöjor.

Hansl

Hansls pappa är här och Hansls närmaste fiskekompis.

Eftersom Hansl känt sig som en åsna sedan i fredags har han vägrat alkoholen.

Nästa vecka ska han alltså sluta röka.

Han snusar lite på försök...

Det ser konstigt ut, men det är bättre än rökningen i alla fall.

Men i alla fall, så var det hans stora plan: Sluta röka när hans far och kompis varit här.

Medberoende

Parkbänksalkisar är inte så svåra att urskilja... De sitter där de sitter eller så känner man igen dem på den distinkta doften av urin och alkohol.

Framför mig på pendeln sitter en annan typ av alkoholist. Hon har fina cityshorts och ett exklusivt sollinne, är sminkad och luktar av en stark parfym. Jag känner inte ens doften av alkohol, men jag vet att hon är alkoholist för jag ser det på huden. Jag ser det på hennes ögon.

Jag tänker att jag är nog världens mest skadade människa som går omkring och identifierar alkoholister.

Hon går av och ersätts av två pladdrande kvinnor som diskuterar den enas syster...

Det tar inte lång tid innan jag fattar att systern går igenom exakt samma sak som jag gick igenom för 6 år sedan. Hon har lämnat sin alkoholist, hon har barn och hon behöver massor av bekräftelse och hon råkar i lag med nya alkoholister.

Jag hör på dem att de inte förstår hur hon känner sig. De fattar inte varför hon inte prioriterar barnen framför att träffa en ny kille, men det handlar ju inte om det.

Hon är trasig och hon måste få hjälp...

Jag vill säga till dem att be henne ringa mig - för jag har varit där och jag kanske kan hjälpa henne.

Men jag skäms över att jag tjuvlyssnat, så jag säger inget.

Sedan tänker jag att det kanske är lika bra, för jag har tillräckligt med mitt eget.

Martin

Han hör inte av sig ofta, men det har blivit några ord här och där... oftast på msn.


så i onsdags skrev han och jag kopplade inte först, men sedan så insåg jag att han var full.


och det kändes så jävla jobbigt. Till slut slutade jag svara på det han skrev.


Martin blir jävligt dryg och elak ibland när han är full och jag minns inte vad han skrev, men jag tänkte att jag faktiskt inte behöver ta det här. Jag behöver inte det - för det är inte mitt problem längre.

Jag har själv valt att finnas till hands för Martin om han behöver prata och det har jag gjort för att jag brytt mig om honom.

Men jag hade inte tänkt mig något sånt här... en verbal misshandel... spott och spe över vårat gemensamma förflutna.

Så jag sa till honom idag att nu räcker det. Jag vill inte ha alkoholproblem och drogproblem som en aktiv del av mitt liv. Jag sa att han inte är välkommen att höra av sig något mer.

Martins lista

Martin var hemma över jul och då drack han sig redlös nästan varje dag, men när han kom tillbaka till behandlingshemmet började han på allvar använda de olika drogerna som erbjöds honom.

Han var så vag när jag frågade honom vad han hade tagit.
Det spelar egentligen inte någon roll för mig, men jag frågade igen av ren nyfikenhet:

-Syntetiskt cannabis
-LSD
-Extacy
-Amfetamin


Han sa att han inte tagit något på 2 månader
(sedan kan man ju tro det eller inte, som man vill - sanningen är relativ när det gäller Martin)

Han dricker fortfarande, men inte mycket, la han till.

Jag: Fast så funkar det väl inte? Mängden spelar väl ingen roll? Det är väl att du gör det överhuvudtaget, fast du inte ska?

Sedan pratade vi lite om knarkarbruden som han var tillsammans med.

Jag berättade för Sara... och jag hörde hur hon drog efter andan: TÄNK om du hade varit ihop med honom fortfarande! Och då hade ju du varit jätteglad för att han åkte på behandlingshem och allt och så knullade han runt och knarkade, istället för att jobba på sin nykterhet.
Jag: Jag är så glad att jag har Hansl.
Sara: Du ska vara glad att du inte har Martin.

Martin36

Jag gratulerade honom på födelsedagen. Han lät påverkad...

Fast han skärpte sig resten av samtalet så att jag inte skulle höra något.


men det var för sent... jag hade redan hört... fast jag sa inget om det...


Han sa att han inte känner sig hemma på AA längre

Jag föreslog att han kanske skulle gå till NA istället.

Martin: Varför slutade jag inte när du bad mig?

Jag: Man kan aldrig vara nykter för en annan människas skull.
Den nykterheten blir alldeles för bräcklig.
Du kommer sluta när du tröttnat på allt som ditt missbruk ställer till för dig i ditt liv.

Martin vill inte ha tillbaka mig. Han är noga med att säga det, så att jag inte ska tro att han är ute efter det. Han säger att vi är som kryptonit för varandra. Det var dömt att misslyckas redan från början.

Han kanske säger det för att han är rädd att jag vill ha tillbaka honom.

Det vill jag inte...

Sedan sa han saker som fick mig att känna mig ledsen...

... som att jag var alldeles för lätt att manipulera.

Till slut känner jag bara sorg... vart tog min Martin vägen?

Grattis Martin! Grattis så jävla mycket! Nu är du 36...

No it is NOT okey!

Så jag pratade med honom idag... när han var nykter.

Och jag gick fram riktigt hårt. Inte riktigt min stil egentligen, men jag sa att jag tänker prata nu och du ska inte avbryta mig.

(och nu är det översatt för jag orkar inte skriva på engelska)

Det här var det som störde mig med samtalen som jag fick igår:
-Du frågade om lov att gå ut och sedan om jag var arg.
Hade jag hört någon tala så till sin flickvän, hade jag tänkt att: Shit, vilken bitch han är tillsammans med.
-Du är i Holland och jag är här och så länge det du gör inte påverkar mig och det jag gör, så finns det inget skäl att fråga om lov. Det måste upphöra.
-Du tror att jag har problem med att du dricker, så är det inte. Jag har inga problem med att du går ut och festar lite nu och då. Jag har svårt för "varjedag"-drickande.
Sedan uppskattar jag att du ringer och berättar när du ska ut och festa, så länge du inte frågar om lov.
-Till sist det som störde mig mest:
Du tror att jag har problem med att du dricker och ändå gör du det.
Hansl: Vad menar du.
Jag: Men du trodde ju att jag skulle bli jätteupprörd över att du hade druckit, men du gjorde det i alla fall... Och sedan ringer du och frågar om jag är arg.
Hansl: Jag förstår inte
Jag: Men tänk dig att jag hade jättesvårt för om du skulle ha gula kläder på dig. Och så sätter du på dig gula kläder och ringer mig och frågar om det är okej... är du arg?

Och han fattar vad jag menar...
Det är ju inte så att jag har problem med att han dricker utan det är grejen...

Att han TRODDE att jag hade problem med att han dricker, men att han gjorde det i alla fall.
Han gjorde medvetet något, som han trodde skulle göra mig ledsen.

Nu är det väldigt uppskattat med input. Drar jag för höga växlar?

Martin

Han drar in mig igen...
i sitt liv
i sin misär

Han fångar mig med en mening skickad 2 dagar tidigare på msn.
En mening som gör att jag tror att han tagit livet av sig

mitt medberoende triggas omedelbart och jag ringer hans mamma som förklarar att det varit illa, men att det är bättre.

Flera timmar senare får jag tag på Martin på msn och han berättar hur det är...

Hur han avancerat i sitt missbruk efter att ha tillbringat 24 timmar om dygnet med knarkare...

Han säger det inte rakt ut, men jag fattar...

att han inte bara är alkoholist längre

och jag känner

att jag inte orkar med mer

och jag säger det till honom...

jag orkar inte

och jag loggar ut från msn

Medaljens baksida...

När jag var hos Martin för en vecka sedan, sa han: Jag har varit nykter i en månad!

Och så visade han stolt upp sin AA medalj.

Han sa: Jag är SÅ motiverad nu. Jag VILL göra det här för det är jag skyldig mina barn.
Han sa: Jag tar en dag i taget och på söndag har jag klarat min första vecka hemma och nykter.

Jag skrev till honom på msn i måndags. Och han svarade... det gick långsamt och han sluddrade på orden.
Jag: Har du druckit.
Han: Nej, men min läkare har sagt att jag kan ta en nozinan för att varva ner.

Och någonstans där inne...
vet jag att det är en lögn....
men det är liksom inte min sak längre...

Jag tänker på det jag hade gjort om vi varit tillsammans: Ringt hans mamma och bett henne springa över med alkomätaren, ringt hans läkare och kolla om det han säger stämmer, åkt dit själv och verifierat att han inte hade druckit.

Men jag gjorde inget...

Och jag slås av 2 saker:
1. Jag är SÅ tacksam att jag inte är där längre.
2. Det är så oerhört tragiskt att han inte klarade sig längre

Martin SKA hem

SMS från Martin: Idag har vi kompromissat fram med soss att jag blir kvar här en vecka till.

Jag: Är det bra eller dåligt?

(och då tänkte jag närmast på att han skrev häromdagen att han inte har en chans att hålla sig nykter hemma på egen hand)

Martin: jag vill här i från, så fort som möjligt. Så jag kan börja jobba med min nyckterhet ordentligt utan en massa annat tjafs

Brev från kolonien

Hansl orkade inte prata igår.

Jag ringde Martin, delvis för att jag kände mig uttråkad och delvis för att jag inte hört av honom på så länge att jag börjat oroa mig för om han tagit livet av sig.

Han ska åka hem från behandlingshemmet om en vecka. Vilket han verkar tycka är skönt. Tydligen har personalen kommit på att drogerna härjat fritt på hemmet.
Någon hade skrivit på Facebook att om man ville ha tag på Spice (tydligen någon drog, en annan kan ju INGENTING) så skulle man åka till det här behandlingshemmet.

Så nu har de inlett visiteringsterror och förhör som enligt vad Martin berättar är rent kränkande.

Jag sa till honom att han skulle försöka se det positiva i det hela, att nu gör de något aktivt mot drogerna, vilket han själv sagt att han tyckt att det varit jobbigt att ha omkring sig.

Han har bara en vecka kvar... Den tiden kan han stå ut.

Men inte fan är han redo att börja ett nyktert liv, hemma. Han har bara suttit av tiden. Det är en helt annorlunda Martin som kommer hem, men han har inte nått någon självinsikt.

Jag förstår, men ändå inte.
Jag förstår att han inte rår på det som sker i hans hjärna, med signalsubstanser och dopamin och sånt, men jag fattar inte var det sunda förnuftet tar vägen.
Varför funkar inte normer och gränsdragningar?

Alkohol

Vi pratade om hans förflutna.

Hansl var väldigt aktiv förr och en framgångsrik fotbollspelare, men för ungefär 4-5 år sedan var han tvungen att sluta med fotbollen, för han drabbades av skador. Han fortsatte med vanlig styrketräning ett par år efter det, men sedan slutade han även med det.

I samband med detta började han röka... och dricka.

Han har pratat om att börja träna igen och han undrar vad jag tycker om det. Jag har hela tiden svarat att han inte behöver göra några kroppsliga förändringar för min skull, att jag tycker om honom som han är.

Igår tog han upp det igen... att han tänkte börja träna... och sedan sa han att han tänker att om han börjar träna, så ska han inte dricka heller.

Jag är medveten om min vridna syn på alkohol, men samtidigt är jag orolig att alla killar jag attraherar eller som jag attraheras av har ett latent eller aktivt alkoholproblem.

Och det som oroar mig är om han tänker att det här är vad JAG vill och att han gör det här för att jag ska känna mig trygg.

Jag sa till honom att för mig räcker det att han har slutat röka, men att han bestämmer själv.

Samtal från behandlingshemmet

Jag pratade med Martin. Han är kvar på behandlingshemmet. Vet inte om jag berättade det, men han hade tankar på att inte åka tillbaka dit, när han var hemma över jul.

Hans dotter hade bara suttit i hans knä och grinat och vägrat släppa honom ur sikte. Sonen som han har gräsligt dålig kontakt med, nämnde han inte ens.

I alla fall utlöste det här känslan att han ville stanna kvar i Stockholm när han var här på permission.

Sedan kanske det bidrog att han träffat den där tjejen, som tror att han är i Skåne på ett konsultuppdrag och inte har en aning om att han är alkoholist.

Jag kunde inte låta bli att bry mig, men det var lite "Lätt och Lagom".

Jag frågade honom om han trodde att han skulle fixa att vara nykter om han kom hem nu.

Han svarade nej.

Jag sa att jag förstår att det är tufft nu, men om han kommer hem och sabbar nykterheten är risken stor att han aldrig kommer kunna träffa sina barn på egen hand...

Jag sa att jag tror att den tid han lägger ner på att ordna upp sitt liv kommer att betala sig i slutändan.

Vad jag inte sa:
Jag fattar det inte! Jag kan förstå att spriten var viktigare än jag...

För jag är utbytbar... Han överlevde innan mig och han överlever utan mig...

men hans barn...

Hur kan spriten vara viktigare än dom?

Träffade Martin

och jag sa inget till Hansl. Jag mår så dåligt över det. För Hansl förtjänar inte att bli förd bakom ljuset, men han har också sagt att om det ändå inte är något som har bäring i vårt förhållande så vill han inte heller veta.

Och att jag har träffat Martin påverkar inte mig och Hansl alls. Jag känner mig idylliskt förälskad i Hansl och jag har inga som helst romantiska känslor för Martin.

Först och främst hade han druckit när jag träffade honom. Jag kände en aning... och jag frågade honom: Har du druckit.
Martin: Nej ( på det där sättet så att det hörs att han ljuger)

Och det är ju jättesorgligt att han sabbar sin nykterhet det första han gör, men jag kunde inte låta bli. Jag började skratta och jag skrattade riktigt hjärtligt, men jag märkte att Martin inte visste hur han skulle reagera. Gick hon på lögnen eller inte?

Martin berättade att han träffat en tjej i onsdags. Hon är från Uppsala.

Han sa det inte rakt ut, men antydde att de hade haft sex...

Och jag kände inget... Jag trodde att det skulle kännas, men det gjorde det inte.
Om möjligt, så kände jag en lättnad över att han inte satsar på knarkarbruden.
Jag frågade om Uppsalatjejen känner till hur det ligger till med allt och han sa att han inte hade berättat det.
Jag ba: Oj?

Men det kändes så himla skönt, som en bekräftelse att jag har kommit över honom. Jag kände mig så glad över att han inte är min längre.

Alkoholproblem

Jag har verkligen alkoholproblem.

Inte för att jag på något sätt är alkoholist, men min inställning till alkohol är så onormal att det ställer till problem för mig.

Jag hatar att jag alltid är så misstänksam

och jag hatar att jag alltid drar så höga växlar.

Gårdagen ägnades åt massor av eftertanke. Känner att jag kanske inte hanterade situationen med Hansl på ett snyggt sätt.

Och när vi pratade på eftermiddagen, så sa han: I love you and I don't want to loose you over this, so I have decided that I'm not going to drink like that any more. I am only going to drink when I go out partying.

Med andra ord innebär det här att han ska kopiera mitt alkoholbeteende, vilket i och för sig är det som kommer att vara smidigast när vi väl bor tillsammans.

Och jag försökte säga till honom att det är inte vad jag vill. För det är mig det är fel på, inte honom.

Men då sa han: When I was young my parents was drinking in front of me and you have taught me that I don't want to be like that. You have taught me that it is wrong.

Men det är ju samtidigt en ganska stor skillnad på att vara full inför sitt barn och att ta en öl till middagen.

Men jag gör inget av dem.

Jag kan inte.

Jag vet inte hur man gör - för jag har alkoholproblem.

Jag har 2 öl och en halv BIB i kylen - de har legat där sedan augusti.

Vad hände?

Jag pratade med Hansl igår och vi blev avbrutna av min exman som ringde för att prata med dottern.

Jag sa till Hansl att jag skulle ringa upp, men när jag ringde honom bara några minuter senare, så svarade han inte.

Jag ringde på mobilen, jag ringde hem, jag skrev till honom på msn...

Jag blev sur och stängde av mobilen, men satte igång den efter 1½ timme.

Då ringde Hansl

och var full...

Och jag ba: Shit han är full... på en söndag... är han alkoholist?

Jag har inget emot att folk dricker och jag var inte själv Guds bästa barn när jag var yngre.

men jag drar öronen åt mig

och under omständigheterna tycker jag att det är förståeligt.