Om att passa ihop

Jag och Hansl är som natt och dag...

Och det händer så himla ofta att jag undrar vad han attraheras av hos mig

För vi är ju nästintill aldrig överens om något

och jag upplever det som att han aldrig är riktigt nöjd

Det finns alltid ett moln på hans himmel.

Och jag tänker att det måste vara jättejobbigt att bjuda in så mycket missnöje i sitt liv.

-Kom hit, bo i mitt bröst, i min hjärna. Förmörka min tillvaro, hur ljus den än må verka.

Fast jag tänker att om han skulle vara med någon, som är som honom, skulle han gå under.

Och det är då man förstår att han knullar mitt medberoende...

Det finns något jag kan rädda hos honom också.

Uppbrott

Jag och en kollega har diskuterat uppbrott idag. Skilsmässa och det där med att göra slut.

Och hur svårt det är när man har gått och sugit på den bittra karamellen "att göra slut" i ett år och sedan gör slag i saken...

och då slår det ned som en bomb hos någon som är helt ovetande, intet ont anande...

och kanske inte alls mottaglig för tanken att de eventuella problemen man har i förhållandet inte går att lösa.

Min exman reagerade lyckligtvis inte så. Han försökte sluta dricka, men det gick inte. Då tog jag upp det där med skilsmässa igen och då kunde han inte bli av med mig fort nog.

Xmake: Har du träffat någon?

Jag: Nej.

Xmake: Så det är så hemskt att vara med mig att du hellre är ensam?

Jag: Ja.

Martin

Jag har medvetet inte berättat om mitt senaste möte med Martin.

Jag har behövt tiden som har gått för att smälta det.

Den Martin jag träffade var bara en skugga av den Martin jag var tillsammans med.

Han stank av rök och svett, något som aldrig skulle hänt förr.

Han var alltid noggrann med sin hygien när vi var tillsammans.

Han rörde sig långsamt, som om luften var gjord av sirap och hans händer darrade okontrollerbart.

Håret stod åt alla håll, men kläderna var åtminstone rena.

Jag började gråta, ljudlöst... helt plötsligt rann tårarna nedför kinderna på mig.

Det var så himla hemskt att se hur mycket han har förändrats - till det sämre.

Jag tror inte att han förstod varför hans uppenbarelse gjorde mig så ledsen.

Han sträckte sig över bordet och torkade bort mina tårar och såg ut som om det var mig det var synd om.

Han visade mig en joint, som han sparade till kvällen.

Och jag suckade och kämpade emot alla mina instinkter att lägga mig i.

Självklart misslyckades det...

men bara lite...

jag sa bara lite av det jag tyckte och tänkte

Röka?

Det var ett stort hallabaloo om att Hansl skulle röka på julafton.

Jag körde lite casual: You do whatever you want. If you feel you need to smoke, then by all means, smoke.

(Självklart underförstått att det var okej som engångsföreteelse, men inte att han skulle ta upp rökandet igen)

Hansls pappa tyckte att han skulle köpa sig en cigarr och Hansl själv sa att det räckte med en cigarett.

Hansl bad mig fråga en rökande kollega om cigaretter, för han ville inte ha ett helt paket,

bara en...

Som den obotliga medberoende jag är, ordnade jag 3 cigaretter.

På julaftonen tog han sin efterlängtade cigarett och gick ut.

Han var borta i mindre än en minut och när han kom in så stank han rök.

H: Oh my God. It tastes like shit. I couldn't finish the cigarette, I threw it away.

Jag: You smell really bad.

H: Can you throw away the other cigarettes, I don't want them.

Jag: Are you sure?

H: Yes, it tastes horrible. I feel so shitty now, because I was really looking forward to having a nice cigarette. Give me a kiss!

Jag: No kisses for you, you stink.

H: For the whole night?

Jag: For as long as you smell.

Hansl gick och duschade och borstade tänderna och sedan muntrade jag upp honom med pussar och kramar.

Historiken

På jobbet hittade jag några gamla kalenderblad från 2004.

November var det översta bladet och det kändes så himla läskigt att se att jag dejtat 3 olika killar på en och samma vecka och jag har ingen aning om vilka det är eller om vi gjort något mer än bara dejtat.

av nyfikenhet tittade jag hur det såg ut i slutet av oktober och där var fyra helt andra namn uppskrivna.

Jag kan inte greppa det... Jag kan inte relatera till mig själv, som jag var då.

Och jag har nästan som en blackout från den tiden.
Vissa minnesfragment finns kvar, men jag fattar inte hur jag tänkte.
Jag fattar inte hur jag kunnat vara så beroende av närhet och bekräftelse.
Till viss mån är jag fortfarande beroende av närhet och bekräftelse,
men jag är inte promiskuös längre
och jag håller mig till Hansl, för det är där jag känner att min lycka finns, min kärlek...

Sneaky, sneaky

Jag har letat som fan efter var Hansl har sin cigarettgömma och till slut hittade jag den under grillen.

Det var ett tomt paket och utifrån vad jag vet så har han inte rökt sedan i fredags, men jag kan ha fel.

Jag har inte känt någon röklukt på honom på flera dagar, så jag håller tummarna för att han äntligen ska vara rökfri.

När jag hittade det tomma cigarettpaketet kände jag mig väldigt nöjd med mig själv, men jag fattar att själva sökandet är ett sjukt beteende.

Frågan är hur sjukt det är? Hur hade någon som inte varit medberoende gjort?

När blev jag medberoende?

Var det före exman (så att det var därför jag drogs till honom) eller var det hos honom jag utvecklade det till fullo?

Har jag kanske alltid varit medberoende?

1000 ursäkter

Han har bett om ursäkt tusen gånger om, för att han drack i torsdags...

Jag har egentligen inte sagt så mycket mer än att jag är besviken.

Inte arg, men besviken.

Tidigare har jag berättat för honom hur många gånger jag har blivit sviken till fördel för alkoholen i det förflutna.

Jag har berättat det för honom,

men jag tror inte att han förstår att det han gjorde så mycket påminner om det som var vardagsmat tillsammans med min exman.

Alkoholen tar bort det trygga i hemmet.

Jag vet att jag drar höga växlar, men jag är så skadad, så skör, så alltigenom rädd för att hamna i samma situation igen.

Jag måste kunna lita på att du gör din del för att det här ska fungera, sa jag till honom.
Jag måste kunna lita på dig.

Han drack inte på resten av helgen. Han hade en klump av oro av rädsla för att jag inte ska vilja vara med honom.
-Do you want to break up with me?
Men det vill jag ju inte

Jag vill bara veta att jag kan lita på honom.
Jag vill veta

att jag kan komma hem från jobbet

utan att han redan avverkat fyra starköl,

spelar Cornelis på högsta volym

och låter bebisen sitta i hagen,

i smutsiga blöjor.

Sjuk? Ja, men jag vet om det.

-Det är ett sjukt beteende att kontrollera någon på det sättet. Du måste sluta med det, för det kommer bara att bli värre för dig själv.
-Jag är ledsen, men jag blev så arg för jag upplevde det som att du har ljugit för mig.
-Jag kan förstå att du blev arg, men det ger dig fortfarande ingen rätt att gå igenom mina saker. Jag går inte igenom det som är ditt.

Och det värsta med den här konversationen var att det inte ens gällde att jag "råkade" se hans mail.

I den här konversationen, som utspelade sig på McDonald's, hade det varit utmärkt att ta upp det där med mailen, om det bara hade varit någon annanstans än McDonald's och om bara inte dottern hade varit med.

Kontrollerandet ligger så himla varmt om hjärtat för en medberoende.
Hur mycket har han druckit?
Hur många cigaretter har han rökt?
Är han trogen?

Nå? Är han det?

De ljuva cigaretterna...

Rökningen har ju varit uppe för diskussion med jämna mellanrum. Jag har sagt att jag inte accepterar att han röker och jag menar det.

I alla fall så sa han att han hade rökt på festen i helgen och i vanlig ordning frågade han om det gjorde något och jag sa, för en gångs skull, att det gör massor.

Jag sa att om han vill vara med mig så får han lägga av med rökandet.

Hansl: But you said that it was ok when I'm partying.
Jag: I don't want you partying every day, so you'll have a reason to smoke.

Och han försökte med ALLT för att han ska kunna fortsätta med rökningen.

Mitt fel: You said it was ok and now you suddenly change your mind!
Skuldkänslor: This is who I am and you want to change me. Do you know what I want to change about you? Nothing!
Ultimatumet: If I'm going to stop smoking, I want us both to live healthy. That means we eat healthy food and start working out.
Även om det här alternativet skulle vara något som är bra för oss båda, vill jag inte hamna i den situationen att om jag hoppar över träningen en dag, så sitter han med en cigarett i munnen.
Mer skuldkänslor: You are so cold. Don't you love me? I feel like you can replace me in five minutes. That's how important I feel.

Är det någon som känner igen sig, så är det jag.
Fast tidigare har det handlat om alkohol.
Beroende som beroende, brukar de säga.
Beteendemönstret är likadant och jag utsattes för en intensiv manipuleringsattack.
I mitt medberoende hjärta vacklade beslutsamheten...

och jag höll nästan på att ge med mig, när jag plötsligt började tänka på en konversation som jag haft med Sara, där vi båda kommit fram till att vi inte ville vara tillsammans med någon som röker.

Och det gav mig kraften att fortsätta säga nej, att vägra falla in i medberoendet.

Svårt att sova

Jag har haft svårt att sova på sista tiden. Jag vaknar vid 4 och sedan ligger jag och tänker på Hansl och att han ska flytta hit och dottern och jobbet ända till klockan ringer.

Jag är trött och frånvarande på jobbet och har egentligen inte energi att göra någonting.

Och om någonting annat...

Sara och jag pratade i telefon igår och hon sa: Vad konstig du låter? Har du en kille där?
Jag: Men om jag hade en kille här skulle jag väl knappast sätta mig och ringa till dig?
Sara: Du har Martin där!?
Jag: Nej.

Fast hon vet inte att jag har träffat Martin... i fredags. Det var helt kort, men det var inte mindre jobbigt för det.

Han är så förändrad och jag tycker så fruktansvärt synd om honom. Jag frågade honom om det går bra.
M: Det går knackigt.
Tårarna började rinna. Jag kunde inte hjälpa det.
Jag gav honom en kram och viskade in i hans axel: Jag vill att du ska fixa det här.

Sedan skildes vi åt. Och jag är så glad att jag inte är en del av hans liv. För att välja bort att leva med hans bipolaritet är nog ett av de sundaste besluten jag gjort. Och jag är tacksam över att jag inte har behövt stå vid sidan och se honom förfalla till det vrak han är nu.

Och jag vill inget hellre än att han lyckas få ordning på sitt liv, men jag är tror inte att det går.

Medberoende

Parkbänksalkisar är inte så svåra att urskilja... De sitter där de sitter eller så känner man igen dem på den distinkta doften av urin och alkohol.

Framför mig på pendeln sitter en annan typ av alkoholist. Hon har fina cityshorts och ett exklusivt sollinne, är sminkad och luktar av en stark parfym. Jag känner inte ens doften av alkohol, men jag vet att hon är alkoholist för jag ser det på huden. Jag ser det på hennes ögon.

Jag tänker att jag är nog världens mest skadade människa som går omkring och identifierar alkoholister.

Hon går av och ersätts av två pladdrande kvinnor som diskuterar den enas syster...

Det tar inte lång tid innan jag fattar att systern går igenom exakt samma sak som jag gick igenom för 6 år sedan. Hon har lämnat sin alkoholist, hon har barn och hon behöver massor av bekräftelse och hon råkar i lag med nya alkoholister.

Jag hör på dem att de inte förstår hur hon känner sig. De fattar inte varför hon inte prioriterar barnen framför att träffa en ny kille, men det handlar ju inte om det.

Hon är trasig och hon måste få hjälp...

Jag vill säga till dem att be henne ringa mig - för jag har varit där och jag kanske kan hjälpa henne.

Men jag skäms över att jag tjuvlyssnat, så jag säger inget.

Sedan tänker jag att det kanske är lika bra, för jag har tillräckligt med mitt eget.

En ny start

Hansl lider ofta av sånt som hans före dettor har gjort eller sagt till honom. Det visar sig på så sätt att han får dippar med dåligt självförtroende.

I mitt bagage ligger rädslan för alkohol.

Jag är verkligen rädd för alkohol och vad den kan göra med mitt liv.

Jag lider fortfarande av de efterverkningar som mitt medberoende ställt till med.

I alla fall så kom jag att tänka på det eftersom en väninna till mig träffat en ny kille och inte riktigt vågar släppa honom nära inpå sig, inte vågar lita på honom - just för att hon blivit bränd av sitt ex.

Vad befriande det skulle vara att kunna släppa allt bagage och gå in i ett förhållande som om det vore det första.
Vad befriande att se allt med nya ögon, istället för de luttrade tårdränkta korpgluggar man har.

nummer 32 var himla fin...

fast så var det ju inte...

Jag kommer inte ens ihåg vem som var nummer 32. Det kanske var alldeles fantastiskt... eller en tafatt klant.

och jag tänkte på det, att de bleknar för mig

till och med Martin bleknar...

Och det jag faktiskt kommer ihåg, känns som det har hänt en annan människa,
som om jag fått det berättat för mig.

Och jag är medveten om att jag, efter att ha lämnat min alkoholiserade man, kastade mig in i en vansinnig karusell av promiskuitet. Bekräftelsetörstande, egoistisk - nästintill manisk...

klängde mig fast vid varenda kille som gav mig uppmärksamhet - lockade, knullade och lämnade

jag ägde min egen sexualitet och jag delade den villigt med vem som än attraherade mig i stunden

Och jag är tudelad inför mitt förflutna, för samtidigt som jag hade kul och träffade alla möjliga sorters människor, så inser jag att mitt beteende var destruktivt

men det var vad jag behövde då...

och jag ångrar inget

Martin

Han hör inte av sig ofta, men det har blivit några ord här och där... oftast på msn.


så i onsdags skrev han och jag kopplade inte först, men sedan så insåg jag att han var full.


och det kändes så jävla jobbigt. Till slut slutade jag svara på det han skrev.


Martin blir jävligt dryg och elak ibland när han är full och jag minns inte vad han skrev, men jag tänkte att jag faktiskt inte behöver ta det här. Jag behöver inte det - för det är inte mitt problem längre.

Jag har själv valt att finnas till hands för Martin om han behöver prata och det har jag gjort för att jag brytt mig om honom.

Men jag hade inte tänkt mig något sånt här... en verbal misshandel... spott och spe över vårat gemensamma förflutna.

Så jag sa till honom idag att nu räcker det. Jag vill inte ha alkoholproblem och drogproblem som en aktiv del av mitt liv. Jag sa att han inte är välkommen att höra av sig något mer.

Oro

Martin har hört av sig... Han behöver pengar.
Han ber mig inte om pengar, men han vill ha hjälp att sälja saker på tradera.
Jag undrar vad han ska ha pengarna till. Han har ju en god man som ska ta hand om allt sånt, nu för tiden.

Undrar om han ska ha pengarna till knark...

------------------------

Uppdatering:
Jag har godkänt att han använder mitt Traderakonto.
Kl 02 inatt hade han skickat ett mail till min jobbmail och skrivit att han styrt om min e-post från tradera.
Jag mailade och skrev: Behöver jag kommentera att du sitter och pysslar med sånt här kl 2 på natten.
Martin svarade: Jag? Manisk? Nääääääääää!

Martin

Det känns som om jag är klar med Martin.

Det är ett tveeggat svärd...

samtidigt som jag mår dåligt av att höra hur han förstör sitt liv

så känns det bra, för jag får bekräftat att jag gjorde rätt...

när jag gick.

No it is NOT okey!

Så jag pratade med honom idag... när han var nykter.

Och jag gick fram riktigt hårt. Inte riktigt min stil egentligen, men jag sa att jag tänker prata nu och du ska inte avbryta mig.

(och nu är det översatt för jag orkar inte skriva på engelska)

Det här var det som störde mig med samtalen som jag fick igår:
-Du frågade om lov att gå ut och sedan om jag var arg.
Hade jag hört någon tala så till sin flickvän, hade jag tänkt att: Shit, vilken bitch han är tillsammans med.
-Du är i Holland och jag är här och så länge det du gör inte påverkar mig och det jag gör, så finns det inget skäl att fråga om lov. Det måste upphöra.
-Du tror att jag har problem med att du dricker, så är det inte. Jag har inga problem med att du går ut och festar lite nu och då. Jag har svårt för "varjedag"-drickande.
Sedan uppskattar jag att du ringer och berättar när du ska ut och festa, så länge du inte frågar om lov.
-Till sist det som störde mig mest:
Du tror att jag har problem med att du dricker och ändå gör du det.
Hansl: Vad menar du.
Jag: Men du trodde ju att jag skulle bli jätteupprörd över att du hade druckit, men du gjorde det i alla fall... Och sedan ringer du och frågar om jag är arg.
Hansl: Jag förstår inte
Jag: Men tänk dig att jag hade jättesvårt för om du skulle ha gula kläder på dig. Och så sätter du på dig gula kläder och ringer mig och frågar om det är okej... är du arg?

Och han fattar vad jag menar...
Det är ju inte så att jag har problem med att han dricker utan det är grejen...

Att han TRODDE att jag hade problem med att han dricker, men att han gjorde det i alla fall.
Han gjorde medvetet något, som han trodde skulle göra mig ledsen.

Nu är det väldigt uppskattat med input. Drar jag för höga växlar?

Hansl

Och det blev så struligt... det var ju inte meningen...

Jag berättade för Hansl att jag pratat med Martin,

inte för att jag ville,

men när han ställde en direkt fråga så kändes det fel att ljuga

och han är så känslig och fångar upp när jag låter osäker...

Hansl: Do you still love him

och det gör jag inte... men Hansl tror mig inte när jag säger det.

så jag berättar vad Martin skrivit. Jag säger allt.
För jag vill inte att han ska känna att jag hemlighåller något för honom.

Hansl säger att Martin skriver kryptiska meddelanden för att jag ska bli orolig och höra av mig. Att det är medvetet, för att han vill ha uppmärksamhet.

Och det är klart att jag vet att Hansl har rätt.
Det normala hade kanske varit att jag och Martin sa upp kontakten när vi gjorde slut,
men inget i mitt och Martins förhållande har någonsin varit normalt.

Martin

Han drar in mig igen...
i sitt liv
i sin misär

Han fångar mig med en mening skickad 2 dagar tidigare på msn.
En mening som gör att jag tror att han tagit livet av sig

mitt medberoende triggas omedelbart och jag ringer hans mamma som förklarar att det varit illa, men att det är bättre.

Flera timmar senare får jag tag på Martin på msn och han berättar hur det är...

Hur han avancerat i sitt missbruk efter att ha tillbringat 24 timmar om dygnet med knarkare...

Han säger det inte rakt ut, men jag fattar...

att han inte bara är alkoholist längre

och jag känner

att jag inte orkar med mer

och jag säger det till honom...

jag orkar inte

och jag loggar ut från msn

igårkväll

Ringde Hansl och han lät jätteslirig.
Jag frågade honom; Have you been drinking?
Han: No
Jag: Whatever.

Han ringde upp mig 20 minuter senare och pratade hur tydligt som helst och sedan fick jag sitta i 1 timme och be om ursäkt för att jag inte litar på honom.

Och det är ju inte hans fel, men på ett sätt är det inte mitt heller. För jag gör det inte med mening, jag gör det inte för att såra.

men det är som en urkraft som tar över när jag frågar om han har druckit och får ett nej till svar...

I grund och botten litar jag på honom. Och jag känner att han aldrig skulle ljuga för mig

Jag frågar ju för att jag tror att han har druckit, så egentligen spelar svaret ingen roll.
Vilket i så fall innebär att jag frågar för att jag vill kontrollera om han ljuger för mig.

Jag måste sluta fråga.