När jag kom hem till Martin så luktade hela lägenheten askkopp. Martin har varit nykter sedan han kom hem från behandlingshemmet. Hans delmål var att vara nykter en vecka, vilket han har klarat imorgon. Mycket tack vare att han är supermanisk.
Han satt praktiskt taget och studsade på stolen, medan vi satt och pratade.
Jag lämnade av kissen, som acklimatiserade sig på sekunden. Han gick runt till alla sina favoritställen.
Jag och Martin pratade massor om hur det var på behandlingshemmet och vad det är som händer i mitt liv. Jag saknar det så himla mycket. Våra samtal.
Jag fick prata av mig om konflikten med Malva, med någon som förstår.
När jag gick, fick jag en kram och Martin pussade mig på kinden.
Och jag kände hans längtan efter mig. Jag kände att han bara väntade på att jag skulle uppmuntra honom.
Men det gjorde jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar