...drabbas jag av tvivel. Tänk om det här inte är det rätta.
Tänk om Hansl lämnar allt, säger upp sin lägenhet och sitt jobb och flyttar till mig...
och så visar det sig att det här inte är vad jag vill...
Eller att det liksom inte fungerar att ha en vardag tillsammans.
Förstå ångesten...
Jag skulle aldrig kunna säga det till Hansl. Jag skulle aldrig kunna såra honom så.
2 kommentarer:
Det är ett jättestort ansvar att ta emot någon så där. Jag fattar att det är läskigt! Jag hade känt precis likadant.
Men. Jag tror verkligen på att undersöka saker. Det finns liksom ingen annan väg att gå än framåt.
Ja, det känns verkligen som ett stort ansvar.
Fast jag vill ju kunna njuta av nuet, så jag försöker att inte tänka på det så mycket.
Men jag tänker på det mer när det är långt mellan mötena...
Skicka en kommentar