När jag var hos Martin för en vecka sedan, sa han: Jag har varit nykter i en månad!
Och så visade han stolt upp sin AA medalj.
Han sa: Jag är SÅ motiverad nu. Jag VILL göra det här för det är jag skyldig mina barn.
Han sa: Jag tar en dag i taget och på söndag har jag klarat min första vecka hemma och nykter.
Jag skrev till honom på msn i måndags. Och han svarade... det gick långsamt och han sluddrade på orden.
Jag: Har du druckit.
Han: Nej, men min läkare har sagt att jag kan ta en nozinan för att varva ner.
Och någonstans där inne...
vet jag att det är en lögn....
men det är liksom inte min sak längre...
Jag tänker på det jag hade gjort om vi varit tillsammans: Ringt hans mamma och bett henne springa över med alkomätaren, ringt hans läkare och kolla om det han säger stämmer, åkt dit själv och verifierat att han inte hade druckit.
Men jag gjorde inget...
Och jag slås av 2 saker:
1. Jag är SÅ tacksam att jag inte är där längre.
2. Det är så oerhört tragiskt att han inte klarade sig längre
2 kommentarer:
Hej, hittade hit precis....
Vet precis vad du pratar om..
Starkt jobbat :)
Du är fri........ :D
Jag tror inte att jag kommer att vara helt fri förrän jag kan göra samma sak, utan att behöva reflektera över det.
Skicka en kommentar