Martin36

Jag gratulerade honom på födelsedagen. Han lät påverkad...

Fast han skärpte sig resten av samtalet så att jag inte skulle höra något.


men det var för sent... jag hade redan hört... fast jag sa inget om det...


Han sa att han inte känner sig hemma på AA längre

Jag föreslog att han kanske skulle gå till NA istället.

Martin: Varför slutade jag inte när du bad mig?

Jag: Man kan aldrig vara nykter för en annan människas skull.
Den nykterheten blir alldeles för bräcklig.
Du kommer sluta när du tröttnat på allt som ditt missbruk ställer till för dig i ditt liv.

Martin vill inte ha tillbaka mig. Han är noga med att säga det, så att jag inte ska tro att han är ute efter det. Han säger att vi är som kryptonit för varandra. Det var dömt att misslyckas redan från början.

Han kanske säger det för att han är rädd att jag vill ha tillbaka honom.

Det vill jag inte...

Sedan sa han saker som fick mig att känna mig ledsen...

... som att jag var alldeles för lätt att manipulera.

Till slut känner jag bara sorg... vart tog min Martin vägen?

Grattis Martin! Grattis så jävla mycket! Nu är du 36...

Medaljens baksida...

När jag var hos Martin för en vecka sedan, sa han: Jag har varit nykter i en månad!

Och så visade han stolt upp sin AA medalj.

Han sa: Jag är SÅ motiverad nu. Jag VILL göra det här för det är jag skyldig mina barn.
Han sa: Jag tar en dag i taget och på söndag har jag klarat min första vecka hemma och nykter.

Jag skrev till honom på msn i måndags. Och han svarade... det gick långsamt och han sluddrade på orden.
Jag: Har du druckit.
Han: Nej, men min läkare har sagt att jag kan ta en nozinan för att varva ner.

Och någonstans där inne...
vet jag att det är en lögn....
men det är liksom inte min sak längre...

Jag tänker på det jag hade gjort om vi varit tillsammans: Ringt hans mamma och bett henne springa över med alkomätaren, ringt hans läkare och kolla om det han säger stämmer, åkt dit själv och verifierat att han inte hade druckit.

Men jag gjorde inget...

Och jag slås av 2 saker:
1. Jag är SÅ tacksam att jag inte är där längre.
2. Det är så oerhört tragiskt att han inte klarade sig längre

Mötet med socialsekreteraren

För några år sedan gick Martin regelbundet till en form av öppenvård för alkoholister som de har där han bor. Martin slutade gå dit... Han sa att han inte tyckte att det hjälpte och att ingen förstod hans problem och ingen brydde sig, när han slutade gå dit.
Den stackars Socialsekreteraren sa: eftersom du slutade gå dit, så antog vi att du inte hade problem längre.
Jag: Anser ni att man kan bli frisk från alkoholism?
Soc-sek: Jaa, det gör vi..
Här gick AA-damen igång och förklarade passionerat att alkoholism är en livslång sjukdom.
Samtalet gick vidare, men efter ett tag så vänder sig fröken soc-sek till mig:
Jag tror att jag missuppfattade dig förut. Nej, vi anser inte att man kan bli frisk från alkoholism.
Jag: Jaha, nej jag undrade bara eftersom du sa att ni antog att Martin inte hade problem längre bara för att han slutade höra av sig.

ööh.. göra slut?

I fredags skulle Martin till Soc, för att påbörja utredning för om han ska tas in på behandlingshem.
Jag följde med, samt en dam från Martins AA-grupp. När vi satt och väntade på att få gå in, så sa hon till mig: Hur är det med dig?
Jag: Det är för jävligt.
Och jag kunde inte hjälpa det... Jag började grina.
AA-damen: Varför stannar du?
Jag: Jag vet inte...
AA-damen: Du måste gå! Du måste tänka på dig själv. Så länge du finns där kommer han inte att sluta.

Hela tiden så tänkte jag: Hallååå! Martin hööööör vad du säger.

Efter mötet frågade jag Martin: Måste jag lämna dig för att du ska sluta?
Martin: Nej, det måste du inte.

Men jag tänkte att jag måste nog det. AA-damen vet vad hon pratar om och hon skulle aldrig säga det, om det inte var sant. När hon skulle gå började jag grina igen. Hon kramade om mig och viskade: Ring mig!
Jag: Okej.
men jag ringer inte...

suck...

Igår kändes det inte så bra när jag pratade med Martin. Men jag kan inte riktigt säga vad det beror på. Vi ska träffas idag i alla fall. Jag kommenterade att vi träffas typ 2 ggr i veckan. I vilket förhållande gör man så? Fast jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Ska vi vara ihop eller inte.
Han pendlar mellan att tycka att AA är bra och jobbigt, men att han åtminstone går dit är en stor seger.

Är det bättre?

Martin går på AA möten, men han har druckit ändå.
Fast jag vet inte riktigt. Jag tror inte att han har druckit på en hel vecka.
Jag går själv på "anhörig-möten" och där får man veta att man inte ska bry sig om drickaren utan låta honom/henne dricka ifred och istället lägga energin på att jobba med sig själv. Eller går och går, jag har varit på 2 stycken hittills. Men jag var tvungen att göra något, för jag kände hur jag höll på att gå sönder.

Det känns bättre nu i alla fall. Martin känns mer närvarande i vårt förhållande.

Han bara röker och dricker och ljuger

Det här är rätt upprörande... I fredags så ringde Martin och sa att hans barn inte skulle sova hos honom. Då sa jag till honom; men kom och sov hos mig.
Martin; Sonen kanske ska komma över och äta middag
Jag: Men kom efteråt
Martin: ah vi får se
Senare pratade vi och han sa att hans son var där. Jag sa; Har du druckit
Han sa nej, men det lät som om han ljög.
Jag tänkte att inte fan kan han dricka och ljuga om det IGEN? Jag måste hört fel.

Nästa dag ringde Martin och han sa;
Förlåt att jag inte ringde upp igår. Jag var så himla trött så jag somnade.
Jag: Du var väl för full.
Han: mummel mummel

Så jag drog hem till honom medan han var på sitt AA möte och då hittade jag en ölburk i hans papperskorg. Det var bara en, men jag fattar ju att det har funnits fler och att han bara har städat dåligt. Ringde till Martins mamma som hade sonen hos sig under AA-mötet och hon frågade honom om han varit hos pappa och ätit middag dagen innan, men det hade han inte.

Och förra helgen, när han LOVADE att han skulle sluta röka, så gillrade jag en fälla för honom. Jag upptäckte att han hade en upp och ner vänd kruka vid altanen (förra lördagen) och när jag lyfte på den så ramlade det ut massor av snuskiga illaluktande fimpar. Så när Martin var iväg vid grovsoprummet så skyndade jag mig att tömma den i en allmän papperskorg. Vilket gjorde att om han verkligen hade slutat röka så skulle den vara tom denna helg.

Men nej nej... den var återigen full med cigarettfimpar... (satan vad arg jag blev) och Martin bara gnällde när vi pratade i torsdags; Åh, vilken abstinens jag har... Det är sååååå svårt att vara utan cigaretter.

Så en asjobbig konfrontation hade jag hos hans föräldrar. Jag slängde fram ölburken som jag hittat så att han skulle förstå att det inte var någon idé att neka till att han druckit. Så frågade jag honom om han hade rökt. Han ba; neeeej. (och hade jag inte vetat hur det låg till så hördes det tydligt att han ljög)
Jag: Men då kan vi ju försöka med att du talar sanning.
Martin: Men jag har INTE rökt
Jag: Men sluta nu och tänk dig att jag VET hur det ligger till egentligen
Martin: Jag har inte rökt
Jag: Men tänk dig då att jag förra helgen tömde din upp och nervända kruka vid altanen och att jag idag har varit och tittat under den och hittat en massa fimpar.
och då ser jag hur luften går ur honom
Martin: okej jag har rökt

uurrk orkar inte skriva mer...