Hansl orkade inte prata igår.
Jag ringde Martin, delvis för att jag kände mig uttråkad och delvis för att jag inte hört av honom på så länge att jag börjat oroa mig för om han tagit livet av sig.
Han ska åka hem från behandlingshemmet om en vecka. Vilket han verkar tycka är skönt. Tydligen har personalen kommit på att drogerna härjat fritt på hemmet.
Någon hade skrivit på Facebook att om man ville ha tag på Spice (tydligen någon drog, en annan kan ju INGENTING) så skulle man åka till det här behandlingshemmet.
Så nu har de inlett visiteringsterror och förhör som enligt vad Martin berättar är rent kränkande.
Jag sa till honom att han skulle försöka se det positiva i det hela, att nu gör de något aktivt mot drogerna, vilket han själv sagt att han tyckt att det varit jobbigt att ha omkring sig.
Han har bara en vecka kvar... Den tiden kan han stå ut.
Men inte fan är han redo att börja ett nyktert liv, hemma. Han har bara suttit av tiden. Det är en helt annorlunda Martin som kommer hem, men han har inte nått någon självinsikt.
Jag förstår, men ändå inte.
Jag förstår att han inte rår på det som sker i hans hjärna, med signalsubstanser och dopamin och sånt, men jag fattar inte var det sunda förnuftet tar vägen.
Varför funkar inte normer och gränsdragningar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar