Sova borta...

Min dotter skulle sova över hos en kompis i fredags.

Mamman hade planerat åka in till stan med flickorna och det skulle uppta hela lördagen, så hon bad mig hämta min dotter någonstans mellan 18-19.

I alla fall, så hämtade jag henne enligt överenskommelse och det spelar egentligen ingen roll när man kommer, för det är aldrig rätt tid: Barnen spelade tv-spel och hoppade omkring och tjöt av skratt.

Jag fick en redogörelse för vad de gjort under dagen, av kompisens mamma:
De hade varit in till stan och gått i affärer och ätit på McDonalds och köpt tv-spel. De hade varit i någon blomsteraffär också, för de hade köpt en kaktus till min dotters pappa.

Så satte vi oss i bilen för att åka hem och då frågade jag min dotter om hon har haft roligt:
-Nä.
Och jag blev helt ställd... vaddå nä?
-Vad är det som inte har varit kul då?
-Ja, alltså det var roligt när vi kom hem, men vi har varit hemma så kort tid.
-Men var det inte roligt ute på stan?
-Nä, vi satt bara och väntade medan kompisens mamma satt och drack öl och spelade Las Vegas.
(Sedan följde en liten diskussion om vad "Las Vegas" är för något - men jag tror att det handlade om typ Jack Vegas)
-Hon vann 1000 kronor, sa dottern.

Och jag känner mig så lurad och besviken - för det här är ju det sista som jag vill att hon ska utsättas för.

En av mina bästa kompisar har växt upp på det sättet....
Sitt i baren och vänta på att mamma ska dricka färdigt.

På något sätt känner jag mig så himla vilsen i det här.
Vad gör jag nu?
Spontant tänker jag att jag aldrig vill låta min dotter vara där igen.
Spontant tänker jag att hennes kompis måste få sova hos oss varje helg, så hon slipper sitta och vänta i någon bar på sin mamma.