Uppbrott

Jag och en kollega har diskuterat uppbrott idag. Skilsmässa och det där med att göra slut.

Och hur svårt det är när man har gått och sugit på den bittra karamellen "att göra slut" i ett år och sedan gör slag i saken...

och då slår det ned som en bomb hos någon som är helt ovetande, intet ont anande...

och kanske inte alls mottaglig för tanken att de eventuella problemen man har i förhållandet inte går att lösa.

Min exman reagerade lyckligtvis inte så. Han försökte sluta dricka, men det gick inte. Då tog jag upp det där med skilsmässa igen och då kunde han inte bli av med mig fort nog.

Xmake: Har du träffat någon?

Jag: Nej.

Xmake: Så det är så hemskt att vara med mig att du hellre är ensam?

Jag: Ja.

2009 - första halvåret

Alla mina vänner har gjort snygga "Gott Slut"- Listor och "det här ska jag åstadkomma under nästa år"

och min nyårsfeststämning räckte till att publicera en bild på Musse och ett Twitter.

Vad ska jag skriva? Jag gjorde slut med Martin...

och när jag tänker på det som en händelse, så känns det bara så oändligt tragiskt.

Vi hade en familj.
Hans 2 barn och mitt var som syskon. Vi hade varit tillsammans i fyra år...

Och jag älskade som jag aldrig gjort förr... Men det räckte inte... För man kan inte älska någon, så att de slutar dricka. Det har tydligen aldrig fungerat.

Han sjönk djupare och djupare i sin alkoholism och sin psykiska sjukdom. Lögner och anklagelser avlöste varandra under de sista månaderna. Vi var inte lyckliga.

Det känns overkligt för mig. Som det är en annan person det gäller.

För Martin är det inte över. Han dricker fortfarande och han använder samma lögner som förr. Inget har ändrats mer än att jag inte är där, men nu försöker han aktivt att hitta någon annan.

SMS från Pontus och Hansl

"Hej, hoppas allt är bra me dig. Jag har funderat lite och jag känner inte att de hos mig finns alla känslor som måste till mellan oss. Så jag tror de är lika bra att vi inte ses mer. Jag tycker du är jättego men dom där känslorna man inte styr över finns inte där tyvärr. Förlåt om jag sårat dig"

Och jag drar en lättnadens suck. För jag hatar att vara den som avslutar - finns inget bättre än när det är ömsesidigt. Skickar som svar:

"Jag kommer ALDRIG komma över det här"

Fast sedan känner jag mig elak, för han svarar verkligen så rart, så jag fattar att han känner sig usel. Men jag lägger ner... skulle jag svara att jag inte heller är intresserad är det som bäddat för en: Yeah right!
Det hade kanske varit bäst att svara: vad tråkigt, men lycka till!
jaja, gjort är gjort.

Det buzzar till i telefonen och det är ett SMS från Hansl:
"Hej hardworking woman! How whas work today? If I whas there i would massage u, i hope i speak to u tonight cutie . Big hug and loads of kisses Hansl"

Slut slut slut

Jag bad Sara ta hand om överlämnandet av alla saker.
Jag och Martin har gjort "sista överlämnandet" flera gånger tidigare, men varje gång har det slutat med att vi hade sex och blev tillsammans igen.

Så idag klockan tre skulle det ske. Jag träffade en annan väninna, Malva. Vi var på badplatsen med våra barn.

Sara var helt förstörd efter mötet med Martin. Hon sa att han hade sett hemsk ut.
Fast sedan hade han mage att ta upp att jag har dejtat. Fattar han inte att allt som jag har gjort - har jag gjort för att han dricker.

Är han onykter igen? -nä det kan inte stämma...

På torsdagkvällen... Alltså igår så pratade jag med Martin i telefon. Helt plötsligt lät det som om han sluddrade till på orden. Så jag frågade om han druckit och han svarade nej, men på det sätt som det alltid går att höra när han ljuger, så insåg jag att han måste ha druckit.
Jag sa åt honom att cykla över till sina föräldrar och blåsa i alkometern och att jag skulle ringa honom om en kvart.
När jag 20 minuter senare ringde hans mamma så berättade hon att han hade 1.0 promille när han blåste. (Jag vet inte om det är mycket)
Jag: Vad hände med ditt löfte som du gav mig när du såg mig djupt in i ögonen.
Martin: Jag har funderat massor och jag är helt enkelt inte färdig med mitt drickande.
Hans röst var spydig och lite nedlåtande. Jag kände att jag blev sårad - även om jag vet att det här bara är ett utspel av hans alkoholism och bipolaritet i en salig blandning.
Jag: När ska det vara nog då? När du bor på en parkbänk? När du alienerat alla som älskar dig?
Då började han prata om självmord i lite runda svängar, vilket han gillar att prata om när han inte känner att han får tillräckligt med sympati. Fast jag är fel person att göra det till, eftersom jag reagerar tvärtom.

Jag: Jag orkar inte längre. Det är över nu. (menar det den här gången, jag LOVAR)
Martin: Jag vill ha min borrmaskin.

Det är ju bra att han inte tappat känslan för vad som är viktigt här i livet.

another fucking monday fortsätter

På väg hem satt jag och funderade på om jag skulle ringa Sara, men så tänkte jag att hon får ta så himla mycket av mina problem och hon kan behöva få vara lite glad...
Men när jag kom till min station så kunde jag inte hålla mig. Jag ringde henne och hon känner mig så väl, så hon hör på en gång att något är fel. Jag hinner inte ens börja grina förrän hon säger: Jag kommer över.
Det känns bra att få träffa Sara. Hon har så mycket sunt förnuft att det nästan blir jobbigt.
När jag förflyttat mig till busshållplatsen ringer min telefon igen. Det är Martin - han är full och på väg hem till mig. Jag säger till honom: Om jag säger att jag inte vill prata med dig när du är full - varför åker du då hem till mig?
Martin: Jag har något som jag måste titta dig djupt in i ögonen och säga.

Fan, vad full han lät.

another fucking Måndag

Så när jag lämnade Martin vid stationen för att hoppa på pendeln till mitt jobb så sa jag till honom: Jag vill aldrig mer höra ifrån dig. Jag plockade ihop mina sista tillhörigheter och gick utan att ens vända mig om. Och tårarna bara flödade.

En timme senare kommer jag på att jag har hans hemnycklar, så jag ringde och vi bestämde att göra en överlämning av dem via Sara.

Samtidigt kommer en massa förebråelser för att jag har gjort mig tillgänglig för dejting, men jag lyckas inte få ur mig det jag egentligen tänker: Vad fan har DU gjort då? Du har ju knullat tjejer hit och dit! Medan jag har gått runt och trott att allt är bra, som en jävla åsna. Jag har inte ens rört dem jag har dejtat på ett erotiskt sätt.

Några timmar senare börjar telefonterrorn. Vi pratar - Jag gråter. Vi pratar mer - jag gråter mer. Tar samtalen i konferensrummet.
Min chef tittar mig inte i ögonen, men jag förstår att han fattar att något är helt åt skogen, men han väntar tills jag kommer till honom. Till slut så säger jag: I'm having personal problems. I am here, but I am not working 100%. What should I do about the timereporting.
Boss: Do you have some hours from arbwetstidfrkrting (vilket betyder arbetstidsförkortning, men han klarar inte av att uttala det - det är nästan lika kul som att höra honom säga försäkringskassan)
Boss: If you need to take a sickday tomorrow it is ok.
Jag: Thank you. I will let you know.

Nästa samtal med Martin dimper slanten ner... Han är ju full!
Jag blir arg och ryter till honom: Jag vill inte prata med dig när du är full. Du kan ringa när du är nykter.
Jag slänger på luren och jobbar de sista timmarna med undantag för avbrott då tårarna bara flödar. Min kollega undrar om jag vill ha en kram, men det känns som om det bara skulle förstärka känslan av att det är synd om mig.

Sista chansen

Idag längtar jag ohyggligt mycket efter Martin. Känns fruktansvärt jobbigt eftersom jag har varit i en "nu går jag vidare" fas och känt mig stark.
Nu känner jag mig svag och kärlekskrank.
(Krank är tyska för sjuk - litet tillägg för alla nördar som läste franska i skolan)

Idag är det Martins sista chans som jag satsar på. Lustigt, men tragiskt hur det går upp och ner.

Ut i svängen

Idag ska jag på dejt med en kille som heter Patrik. Fast det heter han bara här på bloggen

Jag har;
Vaxat mustaschen
Plockat ögonbrynen
Målat fingernaglar OCH tånaglar
Tvättat håret
Spacklat mig så hårt att det inte ens går att se min naturliga hudfärg

Det känns asskumt. Jag känner ingen glädje inför att gå på dejt - vilket troligtvis beror på att jag inte är känslomässigt tillgänglig.

Sara: Skydda dig om du ska ha sex.
Jag: Jag ska INTE ha sex.
Sara: Men varför gör du det här då?
Jag: Jag gör vad som helst för att öka avståndet till Martin.

Jag kräks på min egen svaghet

Jag åkte till Åland. Inte för att något blev klarare utan för att jag så gärna ville vara med den Martin som jag trivs så bra med. Den Martin som inte dricker.
Jag ville åka dit för att min dotter som längtat så otroligt mycket och för att jag inte vet om jag kommer att få en sommar till med Martin.

På ett sätt kändes det som att det var ett farväl - att åka dit.

Lämnar jag Martin nu så kommer det att vara för alltid. Han kommer att gå vidare och träffa någon annan. Och då hoppas jag bara att det blir någon som passar honom bättre än vad jag gör.

Det är så konstigt, för det känns som om det redan är över för oss, men jag HAR faktiskt sagt till Martin att han har sin sista chans nu. Så nu väntar jag bara på att han ska trilla dit igen... det är ju alldeles stört...

Åland

Jag sa till Martin: Vi behöver prata.
Så satte jag mig ner och höll fram båda mina händer med handflatorna upp och fingrarna utspärrade.
Jag höll den vänstra handen lite högre än den högra

och sa: Det här är du för mig. Det här är den kille som jag blev kär i.

Sedan lyfte jag den högra handen

och sa:-Det här är den andra killen, den som dricker och röker och är otrogen. Han äcklar mig. Tidigare har dessa 2 personer varit helt skilda från varandra, men på sista tiden, så börjar de sammanfogas till ett.
För att demonstrera detta så lät jag mina fingrar gå ihop som om de vore två kugghjul.
Det är därför jag är här nu - för här på Åland finns inte den här killen (högra handen), men vad händer när vi kommer hem?

Vad som än händer mellan oss, kommer jag alltid att vara svag för den här personen (lyfte vänstra handen). Men du försvinner för mig, för den här dåliga Martin blir mer och mer dominant.

Och till slut kommer bara det dåliga att finnas kvar.

Det MÅSTE vara slut nu.

Martin: Vi kan prata om det sen - det finns gott om tid.

*pratade inte om det något mer*

han har druckit igen

Han ringde igår och jag hörde att han hade druckit bara på att han sa hej. Han var så otroligt full. han sluddrade och meningarna hade inget sammanhang. Han hade varit hemma hos sina föräldrar och stulit sprit. Det "lustiga" i det hela var att han i helgen sa till mig att han var så stolt över sig själv för att han alltid haft tillgång till sprit hos sina föräldrar men aldrig tagit av den.

Och medan vi pratade så kände jag... jag orkar inte mer... så jag sa till honom där och då: Det får räcka nu. Jag flyttar stoppdatumet till idag. Det måste vända nu. För jag orkar inte längre. Du anstränger dig inte ens för att bli bra och jag tror inte att du vill det i hjärtat. Så det här måste bli din sista fylla - för nästa gång lämnar jag dig och då blir det för alltid. Då vill jag aldrig mer se eller höra av dig.

Han kommer inte minnas det här när han vaknar, så jag kommer att bli tvungen att påminna honom.

ööh.. göra slut?

I fredags skulle Martin till Soc, för att påbörja utredning för om han ska tas in på behandlingshem.
Jag följde med, samt en dam från Martins AA-grupp. När vi satt och väntade på att få gå in, så sa hon till mig: Hur är det med dig?
Jag: Det är för jävligt.
Och jag kunde inte hjälpa det... Jag började grina.
AA-damen: Varför stannar du?
Jag: Jag vet inte...
AA-damen: Du måste gå! Du måste tänka på dig själv. Så länge du finns där kommer han inte att sluta.

Hela tiden så tänkte jag: Hallååå! Martin hööööör vad du säger.

Efter mötet frågade jag Martin: Måste jag lämna dig för att du ska sluta?
Martin: Nej, det måste du inte.

Men jag tänkte att jag måste nog det. AA-damen vet vad hon pratar om och hon skulle aldrig säga det, om det inte var sant. När hon skulle gå började jag grina igen. Hon kramade om mig och viskade: Ring mig!
Jag: Okej.
men jag ringer inte...

Ilskan

Ilskan som väller i mig, när jag kommer på att Martin än en gång har druckit och ljugit om det, gör att jag känner att det finns ingen framtid för oss.
Jag förklarade för honom att i min värld så är det så att "Min Martin" inte dricker, röker eller horar runt (ett uttryck som fick Sara att brista ut i gapskratt). Jag sa att om han vill sysselsätta sig med de här sakerna så kan han inte vara min pojkvän längre och då skiter jag i alla stoppdatum - Jag vill inte längre.

Efter helgen... Då är det slut...

Insikt

Idag när jag åkte hem med min pappa så slog det mig att jag tror faktiskt att jag inte kommer att vara tillsammans med Martin när året är slut. Att den här resan som jag har påbörjat kommer att leda mig till ett ställe där jag inte accepterar otrohet, lögner, drickande, rökande
Precis som det var innan jag träffade Martin.

glider in i en melankoli där inget spelar någon roll

Det är så konstigt... jag tittar på Martin och när vi är tillsammans... och jag ligger i hans famn - då känns det så RÄTT. Jag känner mig HEMMA i hans famn.
Men när jag är hemma hos mig, han ringer till mig och han är full - han har druckit IGEN, trots att han inte ska - så känner jag ingenting. Jag känner inte besvikelse, jag känner mig inte ledsen, utan det är mer som att jag konstaterar med ett: Jaha och en suck.
Men RÄTT - känns det verkligen inte.
Och jag frågar mig själv: Är det här början till slutet?

Facebooks betydelse

Tog ju det stora steget och ändrade min relationship status till singel härom veckan och Martin var inte sen med att sätta att han söker kvinnor för relation och dejting och vänskap. Själv lämnade jag det tomt eftersom jag någonstans hoppades att jag och Martin skulle bli tillsammans igen.

Problemet är att idag har jag insett att jag inte orkar ha Martin som vän på facebook för jag stör mig hela tiden på vad han gör och skriver. Så lagom till hans födelsedag har jag plockat bort honom som vän.