Middag med svärisarna

I lördags åt vi middag med Hansl's föräldrar.

Efter maten frågade hans mamma om jag ville ha kaffe.

När jag sa ja, började alla skratta och jag fattade inte varför.

I vanliga fall hade jag nog tyckt att det känts väldigt obehagligt, men med Hansl's familj gjorde det inget och Hansl berättade genast vad det var som varit roligt:
-I asked my mother to make coffee and she said no, because she didn't want to make coffee just for me. Then I said that you wanted coffee and she asked how I knew that and I said that in Sweden they drink coffee after every meal.

Och jag frågade honom i förrgår om hans föräldrar hade sagt något om mig
och han svarade med att fråga vad jag hade sagt till dem.

Jag: I don't know. I have talked about my daughter and we talked about my father and that he lives in Dalarna and that my mother is dead. I told them about my brother and sister and... you know...

Hansl: Because my mother said that you have been through so much that I really have to take care of you and that I need to be careful not to hurt you.
Jag: ???

Jag vet inte vart det här kommer ifrån. Nog för att jag skulle tycka att det var skönt att få vara svag och bli omhändertagen för en gångs skull, men jag är ju inte sån...
Jag är inget offer
Jag vill hellre bli uppfattad som "Tjejen som reser sig efter varje jordbävning"
Jag är ju stark...