Döden och jag

Jo... för så här är det... att alla ska dö. Det är det enda vi vet med säkerhet.

När min dotter var 1½ fick jag en diagnos på en leversjukdom, obotlig och det finns inga mediciner som kan bromsa upp den. Och det oundvikliga är att man i slutändan behöver en levertransplantation.

Så när man har blivit så pass sjuk att man har ett år kvar att leva, sätts man upp på väntelista för att få en ny lever.

Jag: Så om hur lång tid kommer jag att behöva en levertransplantation?
DoktorDöd: Om ungefär 15-20 år.
Jag: Men det kan ta längre tid?
DoktorDöd: Nej.
Jag: Så 20 år? Är det absoluta maximum?
DoktorDöd: Japp, Inte längre än 20 år. Jag har sett det här förloppet flera ggr.
Jag: Jaha, så vad kan jag göra?
DoktorDöd: Inget. Du kan inget göra. Vi kommer att hålla koll på hur aggressivt förloppet är.

Så jag berättade det här för Hansl i natt. För jag hade försökt att berätta det när jag var hos honom och jag har försökt säga det på telefonen, men jag kunde inte, så jag sa det på msn.
Det är så fegt och jag tror att jag krossade honom totalt. Han är helt förstörd.

Jag fattar ju att han inte kommer att lämna mig p g a det här, men jag vill ändå att han ska vara medveten om att det finns en chans att jag inte kommer att "spela hela matchen" och att han ska vara förberedd på att det värsta kan hända.

Hansl: So I only have 15-20 years with you
Jag: Well it doesn't work that way. I got the diagnose 5 years ago, so it's more like 10-15 years.
Hansl: Are you telling me this because you want to break up with me.
Jag: No, I love you and I want to be with you, if you still want to be with me.
- and you know, it's not written in stone that I will die: I will get a transplant and I can be as well as ever.