Och så blev vi ovänner

åh vad det blev fel...

Vi hade varit iväg till Tyskland över dagen och på vägen hem, fick Hansl sms.
Då LÄSTE han sms'et medan han körde. Jag kanske inte ens behöver tillägga att vi höll "Autobahn-fart".
Jag sa till honom att jag inte vill att han läser sms när han kör. Jag sa att ingenting kan vara så viktigt.
När vi närmade oss hemmet plingade det till i Hansls ficka igen och han plockade upp telefonen och började läsa.

Och då tände jag till ordentligt: When I'm not in the car I don't give a fuck what you're doing, but I told you that I don't want you to sms while you're driving. Could you at least show me that much respect?

Hansl: I'm sorry. I forgot.
(samt vid det laget hade lite av min "vem fan skriver han till"-svartsjuka vaknat)

När jag skulle gå ur bilen svängde bildörren upp och gjorde ett snyggt märke på grannens bil. Hansl blev inte glad.

När vi kom in visade det sig att tuben med glidmedel låg framme och Hansls pappa hade varit hemma hos honom och hämtat skrivaren. Hansl blev ytterligare irriterad.

Så om man nu kan tänka sig att stämningen gick att skära med kniv, så skulle vi ovanpå detta hem till hans föräldrar och äta middag.
OCH I detta skede upptäckte jag att jag har fått mens.
Så jag fick lite förklaring till mitt humör, men jag ville inte att Hansl skulle avfärda min åsikt om att han sms'ar när han kör, som pms. Så jag sa inget till Hansl om det.
Istället gick middagen utan någon ögonkontakt.
Och jag bara älskar Hansls föräldrar, för de är helt underbara. Vem som helst skulle älska dem.

Och jag och Hansl slutade kommunicera överhuvudtaget...

Fatta sedan... när jag vägrade ha sex med honom...
Hansl: Do you really expect me to believe that you don't want to have sex with me?
det har ju aldrig hänt... att jag inte velat ha sex med honom...

Så vi la oss med en infekterad varböld emellan oss....

Jag vet inte vad klockan var, men jag vaknade av att Hansl la armarna om mig och kysste mig, så där fantastiskt som bara Hansl kysser.
Och jag var så inåt helvete kåt, men istället gav jag honom en avsugning som skickade honom till drömmarnas land i ilfart.

Mer om PMS

Inte är det här någon jäkla faktaruta för PMS.
Jag bara berättar hur jag påverkas.
Andra tjejer kanske är helt normala. Jag är det inte;

Jag och Hansl kör de flesta samtalen över skype, men igår... så hörde han mig inte.
Han ba: Sweetie, I can't hear you.

och jag ringde till Skypes provtelefon för att kolla min mikrofon och det fungerade klockrent.

och jag startade om programmet och han hörde mig fortfarande inte.

och jag blev så himla arg på honom.... för att han inte hörde mig... för att han bor i Holland... för att jag börjar tröttna på att ha ett förhållande där man aldrig ses.

Irritationen bara eskalerade och till slut handlade det inte ens om att jag inte hördes i Holland

Jag skrek in i hörluren: I AM HANGING UP NOW! BYE!

som att allt var hans fel... det var det ju inte.

Det enda jag fick till svar var: Sweetie? Are you there? I can't hear you.

Jag la i alla fall på, superirriterad. 2 sekunder senare ringde mobilen.

Vi sa godnatt för kvällen och jag låtsades som om jag inte alls var sur och grinig PMS-kärring.

Sara

A long, long time ago...

Sara ringde till mig och var helt upprörd för att hennes man inte hade plockat ur diskmaskinen, vilket han hade lovat göra i utbyte mot att hon gick och köpte filmjölk. Hon hade väntat ut honom också, så det hade gått tre dagar sedan överenskommelsen.

Sara: Men du förstår inte, jag lever i ett förhållande byggt på lögner. Hur ska jag kunna lita på något han säger.

Jag: Ursäkta om jag tar upp något helt annat, men ska du ha mens snart?
(det uppstod en liten paus medan Sara räknade dagar i huvudet)
Sara: Jaa, men det har inte med det här att göra...
Jag: Nej nej, självklart inte, jag undrade bara.

Sedan skrattade vi lite... och Sara var inte arg längre.

För ungefär ett år sedan satt vi i bilen på väg till IKEA och jag var nere efter att än en gång ha kommmit på Martin med att ljuga för mig, han hade druckit sig onykter och raggat på en tjej på facebook.

Jag: Mitt förhållande är bara en stor härva av lögner, nästan lite som ditt.
Och sedan började vi asgarva.
Sara: Ja, det är ju LITE annorlunda.

PMS

Jag VET att jag blir irrationell dagarna före mens.
Det har tagit mig några år att inse det.

En skitsak kan bli jättestor. Jag kan fräsa och vara elak. Inte alltid, inte varje gång... men det händer.

Och jag kan inte hindra mig själv. Det finns inget sunt förnuft som bromsar och säger: Hmmm, undrar om det jag känner är hormonellt betingat?
Jag är så insnöad på att jag har rätt i det jag känner i stunden, hur galet det än är.

Tonåren var extra jobbiga med en bror vars huvudsakliga mening med livet var att driva en till vansinne och sedan avrunda varje bråk med: Haru mens?

Och det har man ju inte, för den kommer sedan...

När man redan har lugnat ner sig och kanske insett att man tänkt galet.

Jag brukar förvarna mina pojkvänner på ett tidigt stadium i förhållandet om att jag har PMS.
Men det viktigaste är...
Att jag alltid ber om ursäkt.
Den kanske inte kommer samma dag, men det är en uppriktig ursäkt.

Nere

Jag mår inte bra...

Jag känner mig deprimerad. Trots att jag har massor att vara glad över. Och när jag tänker på att Hansl kommer hit om en vecka så känns det bra och munnen formas till något som kan liknas vid ett leende, men det försvinner lika fort.

Jag kan inte kalla det för depression, men det är något åt det hållet.

Det kanske är vädret, årstiden, det kanske är PMS - jag vet inte...

Jag vill bara att det ska gå över. Jag vill bara känna mig glad igen.

P M S

Har känt att det varit på G... så för ett par dagar sedan började det.

Jag började irritera mig på småsaker. Och de här småsakerna växte till stora.
Sist höll jag på att ställa in Hollandsresan som jag och dottern ska göra om 2 veckor.

Hansl var ute igår och festade.
Han ville ringa mig senare och jag bad honom inte ringa.
(fullt medveten om att det förelåg hög risk för PMS-labilitet å min sida)

Det är det värsta med min PMS, för jag har ingen aning om vad jag kan flippa ur om och det sista jag vill göra är att förstöra en rolig utekväll för honom.

Samtidigt kunde jag inte förklara att det var därför jag inte ville att han skulle ringa, men han måste ha någon förklaring,

annars får man frågan: "Don't you love me any more?" som ett brev på posten.

Jag drog till med att om jag sover när han ringer, så kanske min telefon väcker de andra. (min pappa och min dotter). En förklaring som gick hem.

Och idag känns allt mycket bättre! Jag blåser PMS-faran över!

Vi har pratat i 2 omgångar redan och allt var bra. Vi sa att vi skulle höras igen ikväll...
Då ringde han från sina föräldrar och lät jättetrött, så jag sa att vi kanske ska höras imorgon istället.
Hansl: What? Aren't you angry then?
Jag: No?! I'm the best girlfriend in the world!
Hansl: Yeah, you are!

Och det är så förjävla härligt när man känner att PMS-dagarna är förbi och man inte längre riskerar att förvandlas till en oresonlig bitch.

Att lyfta och stötta

När han känner att jag inte riktigt har tid för honom, så tror han att jag har slutat älska honom. Han behöver massor med bekräftelse och han blir liksom lite needy och klängig, som en tjej.

I vanliga fall har jag inget emot det för jag tycker så mycket om honom att jag vill att han ska känna sig älskad, men nu när jag är mitt i blodiga veckan, är jag liksom inte riktigt lika förlåtande. När han får sina utbrott av osäkerhet är jag inte lika stöttande som jag brukar.

Fast det innebär ju inte att jag inte bekräftar honom, för det gör jag fortfarande, men inte lika översvallande.

Utan mens: I love you so much, I feel so lucky that I have met you and I want you so much, you are so sexy and smart and wonderful.

Med mens: I love you and I miss you.

(okej kanske lite överdrivet, men ni hajar skillnaden)

Psykbryt

Har precis haft ett sammanbrott. Säkert något premenstruellt...

*suck*

Bara grinade och grinade...

för att jag saknar mamma,

för att pappa inte kommit ihåg att jag fyllde år,

för att brorsan inte brydde sig om att påminna pappa,

för att jag inte har någon som kan trösta mig när jag är ledsen,

för att lägenheten behöver städas och jag inte orkar.

Och jag grät för Martin...
för att jag har tappat min bästa vän och älskare...

och för att den som ska ta hans plats är så fruktansvärt långt borta.