Det är min hemlighet

att jag tillbringade söndagen med Martin. Min exman är den enda som vet om det, eftersom jag var tvungen att plocka upp dottern en timme senare.
Jag och Martin åkte in till stan tillammans, vi åt lunch (som undertecknad betalade eftersom han supit upp alla sina pengar). Vi höll varandra i hand och kramades.
och jag älskar att befinna mig i den lyckobubbla som jag och Martin skapar åt oss själva.

Sara ringde: Var är du?
Jag gjorde hysch-tecken åt Martin och sa: Jag är i stan och handlar.
Eftersom dottern behövde ett förkläde till skolan så använde jag det som ursäkt.
Sara: Är du där själv?
Jag: Ja, sa jag och praktiskt taget kände hur tungan svartnade i munnen på mig.

Hur kunde jag ljuga för Sara? Hon är den som minst av allt fördömer mig när jag gör sådana här saker som jag VET är helt korkade, som att kontakta Martin när jag lyckats ta mig igenom 2 veckor utan honom. Men jag vet vad hon skulle säga: Hur tänker du nu?
och det är ju det jag inte vill göra... jag vill inte fundera på om det jag gör är rätt eller fel. Jag vill bara att det ska sluta göra ont.

Kände mig otroligt besläktad med Martin i det här läget. Då jag hela vägen till honom tänkte att jag borde ringa Sara så att hon kan övertala mig att låta bli att åka dit, men jag ringde inte.
För jag ville åka dit.

Jag hade lika gärna kunnat vara Martin på väg till systembolaget, som låter bli att ringa sin sponsor.