Jaha...

Julen avklarad.

Vi har det relativt lugnt hemma hos oss, bortsett från att pappa är på besök,
vilket gör min pojkvän mer eller mindre irriterad.

Det är så svårt för mig - för jag kan inte välja bort min pappa. Det finns inte... liksom.

Pappa är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Det har alltid varit så - och kommer alltid att vara så...

och jag vet inte hur jag ska kunna förmedla det här till min pojkvän, utan att han känner sig åsidosatt för han är viktig för mig också.

Paus

H: Are you angry?

Jag: No!

H: You look angry.

Jag känner igen det från förr, när jag var tillsammans med dotterns pappa. Då jag gick omkring och var arg konstant. Bet ihop käkarna hårt, hårt.

Jag är inte arg, men jag är arg.

Jag bad pappa hålla lite bättre ordning på sina muggar och tallrikar och det gav omedelbart resultat. Vårt hem blev renare och Hansl blev på bättre humör.

Nu har pappa åkt upp till Dalarna och jag saknar honom redan.

Och ikväll kommer Hansls pappa och morbror.

En jobbarkompis tyckte att jag skulle göra likadant med hans pappa, som Hansl gjort med min och även om tanken var lite lustig, så kändes det som en omöjlighet, för jag älskar Hansls föräldrar.

Igår...

...kulminerade Hansls utbrott över min pappa.

Han var SÅ upprörd och SÅ äcklad, enligt honom själv.

och han gnällde på allt, som att pappa hade 2 glas mjölk att dricka i och att han lämnat mjölktetran framme på bordet, att han spillt ostflagor på golvet... han gnällde på ALLT!

Han sa att min pappa börjar bli dement.

Och sedan sa han att om pappa är dement, så kanske han förgriper sig på min dotter utan att veta vad han gör.

Jag tog bara emot allt, sa inte emot någonting, men någonstans så hatar jag honom för att han gått till angrepp på någon jag älskar så högt.

Fan också

Pappa och Hansl går inte ihop...

Och det är så himla knepigt. För jag avgudar min pappa - alltså han kan vara sketajobbig, men jag älskar honom så himla mycket.

Och nu är han på besök.

Han hann inte ens vara hos oss i en halvtimme innan Hansl gnällde på att pappa lämnat kylskåpsdörren öppen.

Jag fasar för vad den kommande veckan kommer att föra med sig. Men jag tänker att om jag biter ihop och låter Hansl gnälla allt han behöver, så kanske det blir bättre.

Vad som slog mig precis är att det kanske handlar om svartsjuka...

Hansl kanske är svartsjuk för att jag sätter min pappa på en pedistal

och han kanske känner att hans plats som Alfahannen i familjen blir utmanad när min pappa är hos oss.

Han kanske känner det som att jag håller pappa högre än honom.

Igår

Hansl frågade mig vad jag har planerat att vi ska göra nästa helg. Och jag vet inte... Jag har ju kollat på olika saker att göra och jag var lite inne på att vi kunde gå på naturhistoriska muséet och cosmonova eller kanske Aquaria (lite i linje med hans fiskeintresse) men han gillar inte att gå på muséer, så då sket det sig.

Hansl: I wanna meet your family.
Och det bara skar i hjärtat för det är uteslutet att han träffar min bror.
Enda alternativet är i så fall att vi åker och hälsar på min pappa.
Jag: But that is really expensive.
Hansl: I don't care. You have met my family and I think it's time that I meet your family.

Så jag pratade med pappa och jag sa att det betyder mycket för mig om vi kan få komma dit.
Han sa ja... Pappa säger alltid ja.

Han har aldrig sagt att han älskar mig, men jag har aldrig behövt höra det, för han visar det på andra sätt - som nu.

Pappa är nämligen väldigt folkskygg och tycker egentligen inte alls om att ha hem människor hos sig,

med undantag för mig och min dotter.

God Jul

Det gick bra att komma hem. Inga förseningar eller så... men det kändes jättejobbigt.

Jag vill hem, men inte bort från honom.

Och min dotter saknar honom. Det lär bli mycket prat om Holland den närmaste tiden.

Hon är avlevererad hos sin far och jag softar med min älskade pappa hos brorsan.

Vill önska alla en God Jul!

Psykbryt

Har precis haft ett sammanbrott. Säkert något premenstruellt...

*suck*

Bara grinade och grinade...

för att jag saknar mamma,

för att pappa inte kommit ihåg att jag fyllde år,

för att brorsan inte brydde sig om att påminna pappa,

för att jag inte har någon som kan trösta mig när jag är ledsen,

för att lägenheten behöver städas och jag inte orkar.

Och jag grät för Martin...
för att jag har tappat min bästa vän och älskare...

och för att den som ska ta hans plats är så fruktansvärt långt borta.

Att gå vidare

Jag har märkt att jag håller på att förlora mig själv mitt i allt det här. Har tagit en paus från mitt liv och åkt till min pappa i Dalarna.

Känner fortfarande att jag älskar Martin och så länge den känslan finns kvar så tänker jag kämpa för oss.

Men min fina kloka kompis sa till mig att jag måste sätta ett stoppdatum. Och jag insåg på en gång att hon har rätt, för annars kommer jag bara att låta Martin fortsätta göra så här mot oss och mot mig. Jag levererade det till Martin och även om det kommer lite muttrande om att min Sara lägger sig i, så tror jag att han är glad att hon ser till att jag tar vara på mig själv.

I alla fall... så sa Martin till mig igår att han hade druckit i måndags och jag blev så glad för tidigare har han aldrig berättat sånt, utan han har alltid ljugit. Jag sa till honom att hans ärlighet gjorde mig glad även om jag är jätteledsen att han förstörde dittills 14 dagars nykterhet.

Påsken var bra, tackar som frågar

Var hos min pappa i påsk. Jag höll på att längta ihjäl mig efter Martin, men det första jag gjorde när jag kom hem var att träffa Sara. Jag hade lite halvt om halvt lovat Charles Ingvar att vi skulle ses igen, men det känns bara fel just nu.

Martin kom hem till mig och sov över inatt. Det var skönt. Älskar honom så fruktansvärt mycket. Förklarade för honom att Charles Ingvar säger det jag allra helst hade velat att Martin skulle säga. Självklart blev Martin sur över detta, men jag sa åt honom att istället för att lägga energi på att sura över det, så kanske han ska lägga energi på att bli den man jag behöver att han är. Ta reda på vad jag behöver höra från honom och säga det till mig...

Sjukast i världen...

Vid 8 tiden på söndagskvällen ringde min pappa och sa att han skulle åka ner från Dalarna. Sa till Martin att om han ville ha sex så var det bara att sätta igång, eftersom pappa kan ta alltifrån 2 timmar till 2 dagar på sig att komma ner. Så vi hade sex 2 ggr, men min knarrande säng tar verkligen bort allt det roliga med att hoppa runt i halmen. Martins säng låter ingenting... Fan, jag ska ringa IKEA och fråga vad jag kan göra.

I alla fall har jag drabbats av en förjäkla förkylning eller om det är influensa eller whatever. För jag har haft feber och varit mer eller mindre i koma de senaste tre dagarna.
Idag har jag i alla fall varit ute för första gången sedan i måndags kväll. Jag har varit och satt in en spiral. Jag och Martin har använt oss av avbrutna samlag de senaste 1½ åren. Inte särskilt säkert, jag vet. I alla fall så hade jag bestämt mig för att göra något åt det, så jag ringde imorse till en barnmorskemottagning i närheten och fick tid 2 timmar senare.
och Herreguuuuud vad ont det gjorde. Jag grinade i en halvtimme efteråt. Martin körde mig dit och hem som tur var, för jag var INTE i form.
Tänkte hela tiden på vägen hem: Jag vill aldrig mer ha sex igen, jag vill aldrig mer att något ska in i min vagina....
(vagina hahahaha vad fult det är)