Lite cred till min syrsa

Sara och jag fikade med barnen på McDonald's igår...

Det är en sån där grej vi gör med jämna mellanrum. Vi pratar av oss om det som händer, som är jobbigt och sånt som är kul och vi skrattar och skämtar, medan barnen leker.

Sara är för mig, bortsett från att hon är en fantastiskt lojal vän,
som att ha en egen Benjamin syrsa, ett samvete och ett sunt förnuft.


Det är lite på gott och ont...
För ibland orkar man inte höra sanningen.

Sara är brutalt ärlig,
men
hon är aldrig fördömande.

Och med det menar jag inte att Sara alltid har rätt, men hon ger mig nya perspektiv, andra infallsvinklar.

Det är lätt att bli hemmablind när man är mitt uppe i något,
men jag vet att om jag går vilse, hämtar Sara hem mig.

När barnen lekt sig trötta och magen var alldeles full av Latte och äppelpaj, hade vi hunnit avhandla Hansl - flytten - rökningen - skolstart - hennes graviditet.

och som vanligt hann vi aldrig prata klart...

hon fick en kram när jag gick ur bilen,
jag önskar jag kunde ge henne mer,
så hon förstår hur viktig hon är för mig.