I fredags skulle Martin till Soc, för att påbörja utredning för om han ska tas in på behandlingshem.
Jag följde med, samt en dam från Martins AA-grupp. När vi satt och väntade på att få gå in, så sa hon till mig: Hur är det med dig?
Jag: Det är för jävligt.
Och jag kunde inte hjälpa det... Jag började grina.
AA-damen: Varför stannar du?
Jag: Jag vet inte...
AA-damen: Du måste gå! Du måste tänka på dig själv. Så länge du finns där kommer han inte att sluta.
Hela tiden så tänkte jag: Hallååå! Martin hööööör vad du säger.
Efter mötet frågade jag Martin: Måste jag lämna dig för att du ska sluta?
Martin: Nej, det måste du inte.
Men jag tänkte att jag måste nog det. AA-damen vet vad hon pratar om och hon skulle aldrig säga det, om det inte var sant. När hon skulle gå började jag grina igen. Hon kramade om mig och viskade: Ring mig!
Jag: Okej.
men jag ringer inte...
2 kommentarer:
Först: Stor kram.
Sen: RING! Om inte annat för att få prata med någon som faktiskt vet hur det är. Som kan lyssna.
Först: Tack!
Sen: Jag hade nog ringt om jag känt mig stark nog att hantera det jag tror att hon kommer att säga.
Kommer inte att ringa idag i alla fall.
Skicka en kommentar