Nu är det helg och jag har lyckats hindra mig själv från att göra den vanliga alkoholgenomsökningen av Martins lägenhet... okej - jag sneglade in under diskbänken, men jag kröp inte in och lyfte på väskan som han gömde sprit under sist.
Men jag "råkade" hitta ett dokument som han hade skrivit som låg på bordet. Jag funderade på om han lagt det där för att jag skulle hitta det. I alla fall så beskrev han sitt liv från det att han var 14 till idag. Det lustiga är att när han beskrev hans och mitt förhållande så gav hans text intryck av att han haft 2 förhållanden med olika tjejer. Han avslutade med;
"Min senaste relation har just tagit slut vilket känns extremt ledsamt, då jag älskade henne väldigt mycket. Men mina upp och ned gångar och min beroende problematik fick henne att tillslut tröttna. Det som också fanns i detta förhållande var hennes medberoende vilket gjorde att hon hade en ängels tålamod. Sött förvisso, men desto sämre jag mådde desto större behov av att hjälpa väcktes hos henne. Hon jobbade hårt för att reda ut mina problem, de som jag hade behövt reda ut på egen hand; Och jag kunde tryggt luta mig tillbaka. Den sortens relation blev, alltför påfrestande och destruktiv för oss båda. Så nu undrar jag, kommer man någonsin kunna leva i en relation som bipolär?"
Har han sett det jag har gjort som att "lösa" hans problem? Det har aldrig hänt!?! Det jag har gjort, är att förlåta honom när han varit otrogen, när han har ljugit och när han supit ner sig trots att han lovat att vara nykter. Jag har aldrig "löst" några problem. Jag har sparkat iväg honom till AA, men väl där måste han göra jobbet själv.
En liten parentes... Jag totalrengjorde hela Martins toalett förra helgen och igår såg jag att det såg ut som om någon kräkts i toaletten. Då tänkte jag att han troligtvis druckit så att han spytt.
Jag sa inget om det. Men idag var min kompis (Sara) här och hon frågade Martin;
När drack du senast.
M; det var väl... förra torsdagen.
Han tittar på mig.
Jag; nej, du har druckit den här veckan.
M; Nej, det tror jag inte.
Jag; Ah, fast jag VET att du har druckit den här veckan. Jag har bara inte sagt något om det.
Martin bekräftar mitt påstående genom att sitta tyst, men jag nästan hör hur han tänker; Hur fan kan hon veta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar