Jag åkte till Åland. Inte för att något blev klarare utan för att jag så gärna ville vara med den Martin som jag trivs så bra med. Den Martin som inte dricker.
Jag ville åka dit för att min dotter som längtat så otroligt mycket och för att jag inte vet om jag kommer att få en sommar till med Martin.
På ett sätt kändes det som att det var ett farväl - att åka dit.
Lämnar jag Martin nu så kommer det att vara för alltid. Han kommer att gå vidare och träffa någon annan. Och då hoppas jag bara att det blir någon som passar honom bättre än vad jag gör.
Det är så konstigt, för det känns som om det redan är över för oss, men jag HAR faktiskt sagt till Martin att han har sin sista chans nu. Så nu väntar jag bara på att han ska trilla dit igen... det är ju alldeles stört...
2 kommentarer:
Hjärnan är en intressant manick som förbereder sig på katastrof direkt...
Önskar att det blir er sista chans och att han visar att han kan.
Jag önskar också det, men jag ser även möjligheten att Martin och jag kanske skulle komma att må bättre om vi inte var i en relation där det förflutna med alla svek och lögner hela tiden ältas.
Att få börja om på nytt - i ett förhållande utan problem - är en gåva i sig.
Skicka en kommentar