Fatta hur surrealistiskt det här är... Nu sitter jag med min laptop på Martins altan. Vi har satt ihop poolen och fyllt den med vatten. Vi har kört vattenkrig mot barnen och förlorat. Martin har mekat ihop dotterns cykel så nu har alla barnen varsin cykel att ta sig runt på.
Vi har inte rört varandra sedan jag och min dotter kom hit. Inte en puss, inte en kram. Vi bara går parallellt med varandra. Vi ser till att barnen har det bra. Vi skämtar lite lätt.
Jag längtar efter ömhet, men jag kan nog inte räkna med det förrän barnen sover.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar