Något som alla säger till mig, är att Martin får inga konsekvenser av sitt drickande. Jag förlåter honom varje gång.
Det enda straffet som jag kunde komma på var att jag inte skulle komma till honom på Åland. Fast egentligen var det Sara som kom på det. Sara: Du gör ju ingenting! Ni åker på semester till Åland precis som vanligt.
Och jag skämdes - för jag får känslan av att det är mitt fel att han dricker - bara för att jag låter honom, men jag har så jäkla svårt att lämna honom? Det är ju liksom en del av min sjukdom: Jag är beroende av Martin.
Så jag sa till Martin, efter fyllan i onsdags, att jag inte kommer att komma till Åland, men vartefter dagarna går så växer min längtan efter honom och jag längtar efter att vara på Åland.
Fast jag berättar inte detta för honom.
Han ringde idag och jag hörde på en gång att han var manisk. Det triggar alla mina negativa beteenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar