PMS

Jag VET att jag blir irrationell dagarna före mens.
Det har tagit mig några år att inse det.

En skitsak kan bli jättestor. Jag kan fräsa och vara elak. Inte alltid, inte varje gång... men det händer.

Och jag kan inte hindra mig själv. Det finns inget sunt förnuft som bromsar och säger: Hmmm, undrar om det jag känner är hormonellt betingat?
Jag är så insnöad på att jag har rätt i det jag känner i stunden, hur galet det än är.

Tonåren var extra jobbiga med en bror vars huvudsakliga mening med livet var att driva en till vansinne och sedan avrunda varje bråk med: Haru mens?

Och det har man ju inte, för den kommer sedan...

När man redan har lugnat ner sig och kanske insett att man tänkt galet.

Jag brukar förvarna mina pojkvänner på ett tidigt stadium i förhållandet om att jag har PMS.
Men det viktigaste är...
Att jag alltid ber om ursäkt.
Den kanske inte kommer samma dag, men det är en uppriktig ursäkt.