Så när jag lämnade Martin vid stationen för att hoppa på pendeln till mitt jobb så sa jag till honom: Jag vill aldrig mer höra ifrån dig. Jag plockade ihop mina sista tillhörigheter och gick utan att ens vända mig om. Och tårarna bara flödade.
En timme senare kommer jag på att jag har hans hemnycklar, så jag ringde och vi bestämde att göra en överlämning av dem via Sara.
Samtidigt kommer en massa förebråelser för att jag har gjort mig tillgänglig för dejting, men jag lyckas inte få ur mig det jag egentligen tänker: Vad fan har DU gjort då? Du har ju knullat tjejer hit och dit! Medan jag har gått runt och trott att allt är bra, som en jävla åsna. Jag har inte ens rört dem jag har dejtat på ett erotiskt sätt.
Några timmar senare börjar telefonterrorn. Vi pratar - Jag gråter. Vi pratar mer - jag gråter mer. Tar samtalen i konferensrummet.
Min chef tittar mig inte i ögonen, men jag förstår att han fattar att något är helt åt skogen, men han väntar tills jag kommer till honom. Till slut så säger jag: I'm having personal problems. I am here, but I am not working 100%. What should I do about the timereporting.
Boss: Do you have some hours from arbwetstidfrkrting (vilket betyder arbetstidsförkortning, men han klarar inte av att uttala det - det är nästan lika kul som att höra honom säga försäkringskassan)
Boss: If you need to take a sickday tomorrow it is ok.
Jag: Thank you. I will let you know.
Nästa samtal med Martin dimper slanten ner... Han är ju full!
Jag blir arg och ryter till honom: Jag vill inte prata med dig när du är full. Du kan ringa när du är nykter.
Jag slänger på luren och jobbar de sista timmarna med undantag för avbrott då tårarna bara flödar. Min kollega undrar om jag vill ha en kram, men det känns som om det bara skulle förstärka känslan av att det är synd om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar