På torsdagkvällen... Alltså igår så pratade jag med Martin i telefon. Helt plötsligt lät det som om han sluddrade till på orden. Så jag frågade om han druckit och han svarade nej, men på det sätt som det alltid går att höra när han ljuger, så insåg jag att han måste ha druckit.
Jag sa åt honom att cykla över till sina föräldrar och blåsa i alkometern och att jag skulle ringa honom om en kvart.
När jag 20 minuter senare ringde hans mamma så berättade hon att han hade 1.0 promille när han blåste. (Jag vet inte om det är mycket)
Jag: Vad hände med ditt löfte som du gav mig när du såg mig djupt in i ögonen.
Martin: Jag har funderat massor och jag är helt enkelt inte färdig med mitt drickande.
Hans röst var spydig och lite nedlåtande. Jag kände att jag blev sårad - även om jag vet att det här bara är ett utspel av hans alkoholism och bipolaritet i en salig blandning.
Jag: När ska det vara nog då? När du bor på en parkbänk? När du alienerat alla som älskar dig?
Då började han prata om självmord i lite runda svängar, vilket han gillar att prata om när han inte känner att han får tillräckligt med sympati. Fast jag är fel person att göra det till, eftersom jag reagerar tvärtom.
Jag: Jag orkar inte längre. Det är över nu. (menar det den här gången, jag LOVAR)
Martin: Jag vill ha min borrmaskin.
Det är ju bra att han inte tappat känslan för vad som är viktigt här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar