2010-07-28

Klängig och grälsjuk

Kraven på mig ökar. Om jag inte sms'ar honom under en dag vill han veta varför.
Vi småbråkar om saker som jag tycker är oviktiga, men han tycker är viktiga.
Det faktum att jag tycker att det är oviktigt, blir också en källa till gräl.

Jag förklarade för honom att jag inte vill ha ett stormigt förhållande. Jag vill ha lugn.

Jag frågade varför han är annorlunda mot mig nu, mot för ett halvår sedan.
För ett halvår sedan spelade det ingen roll om det gick en dag utan att jag sms'ade.

Han berättade att allteftersom hans flyttdatum närmar sig känner han en ökande oro och att han behöver bekräftelse. Han vill känna att jag är glad att han ska komma hit.

Jag kan förstå det.

Han säger att han tycker att jag varit annorlunda mot honom de senaste veckorna och det kanske stämmer.
Jag vet inte. Jag tror inte det, för jag upplever inte att jag varit annorlunda, men det kan stämma. Jag är på semester, så allt är inte som vanligt.

4 kommentarer:

Åsa sa...

Jag kanske inte säger nåt du vill höra nu, men för mig har det redan innan det här inlägget, låtit som om han är VÄLDIGT svartsjuk och kontrollerande. I flera av de saker du beskrivit (följt bloggen något halvår tror jag). På gränsen till sjukligt svartsjuk faktiskt, som om det skulle "blomma ut" när han väl har "rätt" att tycka nåt om allt du gör och säger. hmm.

Miss Understood sa...

Ja, du är inte den första som har tagit upp det här på bloggen... och troligtvis inte den sista heller.

Och det skulle vara väldigt lätt för mig att falla in i min gamla roll och försvara honom, som jag gjorde både när jag levde med min exman och med Martin, men det är ju inte vad jag vill egentligen.

Jag vill skriva både om det som är bra och det som är dåligt.

Och tack vare kommentarer, som dina, så får man upp ögonen för sådant man kanske inte tänkt på själv.

Jag vill i alla fall ge honom en riktig chans och jag hoppas att han kommer att känna sig tryggare när han väl är här och vi har ett gemensamt hem.

Åsa sa...

Jag hoppas att det blir så, att han blir tryggare och vågar slappna av mer när ni väl bor ihop. Fast, eftersom jag har känt en hel del svartsjuka själv tidigare, så känner jag mer än nånsin att "problemet" med otrygghet/svartsjuka osv snarare ligger hos en själv. Man måste lära sig att bli trygg i sig själv, vilket är svårt om man har dåliga erfarenheter sen tidigare, kanske med ett ex som spädde på otryggheten istället för att stötta. Men jag håller tummarna för er, verkligen. Är själv i en distansrelation men vi bor bara en timme från varandra så det är inte jämförbart knappt. Men längtan efter ett vardagsliv tillsammans är det.

Miss Understood sa...

Tack, vad snällt!

Jag har i alla fall inte tänkt att ge upp utan att försöka.

Jag älskar honom.