Det är så där... när det händer lite positiva saker när man känner sig som lägst och då blir det som att man hamnar på noll. Jag kan inte riktigt vara glad åt det som är bra, men jag är inte heller lika ledsen som jag var innan.
Jag har alltså inte pratat med Martin på 2 veckor. Vilket måste räknas som någon form av rekord.
Jag har pratat en hel del med en kille som är bufflig och framfusig... och det passar inte mig. Han ville att vi skulle träffas ikväll och vi skulle ta med barnen. Han gav mig ingen chans att säga nej.
Men imorse skickade jag ett sms till honom och sa att vi kan luncha på lördag utan barnen istället och att jag tycker att det känns fel att blanda in barnen när vi inte ens har träffats.
Det var mycket lättare att sms:a än att prata. För jag är så himla lättmanipulerad.
Det är en av Martins egenskaper som jag uppskattar mest: att han är så mild - han försöker inte regera över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar