På väg hem från jobbet igår satt jag och funderade över Martin. Han har inte hört av sig och det är jag otroligt tacksam över. För jag är svag - jättesvag.
Sedan kom jag på att ALLTID när jag har gjort slut med Martin, så har det varit jag som har tagit kontakt med honom, men oavsett hur länge jag har väntat med att ringa, så säger han alltid när jag ringer: Jag tänkte precis ringa dig.
Sedan kom jag på att han kanske inte ringer för att han kommit på att han är lycklig. Att han mår bättre utan mig. Då blev jag helt knäckt.
Jag grinade hela promenaden hem (som tar 15 minuter), gick in och handlade... och när jag kom ut från affären, så ösregnade det och på något sätt så kändes det som att när jag inte orkade gråta mer så tog himlen över gråtandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar