Kysstraditionen

Min förra chef, som var från Frankrike, återvände dit i slutet av förra sommaren och när han skulle säga farväl, så tillkännagav han i fikarummet: Now we say goodbye the french way.
Jag kände hur jag bleknade och ryggade undan, men han la tre snabba pussar på mina kinder och sedan var det över.
De andra tjejerna på min gruppering var lite mer världsvana och gjorde det snyggt och inte alls lika tafatt som jag.

Sakta, men säkert, har jag och Hansls föräldrar hittat vad som fungerar gällande kindpussarna...

Tre är normen, säger Hansl, men jag och Hansls mamma kör med en eller två.
Jag och Hansls pappa kör med en puss, inte mer.

Och jag är fortfarande lika tafatt.

Hansls föräldrar är okej, men där går gränsen. Jag vägrar pussa hans kompisar eller övriga släktingar.

Helst av allt skulle jag låta bli helt, men jag känner att jag utmanat traditionen så långt jag kan.

Hansl berättar att det från början är en fransk tradition och först var det enbart i södra Holland, som de anammat kindpussandet, men att det sedan spridit sig till hela Nederländerna.
- and now everybody does it!

-Don't you think about diseases?

Men på den frågan får jag inget svar...

Jag tänker på de människor i min omgivning som jag absolut inte vill pussa, som pappas obehagliga kompis eller min hyresvärd.

Jag är glad att vi inte har den traditionen i Sverige.