Hur vi hanterar varandras utekvällar

Jag går inte ut så mycket. Kanske 4 ggr om året, men när jag går ut då vill jag verkligen festa.

Det här är så konstigt.

För någon månad sedan skulle jag äta middag med några av mina gamla klasskamrater (2 av dem var killar), så var Hansl orolig. Han ville att vi skulle hålla kontakten utmed kvällen.

Jag svarade att det är klart att jag gör det som känns bäst för honom.

Förra helgen var Hansl ute. Och jag sa: Don't call.
Och han ville så gärna ringa mig när han kom hem, men jag sa nej, för jag kände att det skulle vara jobbigt att höra honom full. (vilket säkert har att göra med mina gamla hjärnspöken)

Så igår, när jag skulle ut, erbjöd jag mig att ringa honom under kvällen och då sa han nej.
Han ville inte att jag skulle ringa. Han ville inte ens att jag skulle sms:a när jag kom hem.

Jag fattar i n g e n t i n g.

Senaste samtalet med Martin

Jag pratade med Martin på msn förra veckan och jag har tänkt att jag skulle skriva om det men det var så himla jobbigt att jag inte orkade.

Jag har ju förstått att han är kär i den där knarkarbruden - hon som skulle slå sönder en kille med en biljardkö. Han förnekar det, men jag förstår. Precis som jag förstod att det var något med den lilla 19-åringen som vi träffade på min jobbarkompis 50-årskalas.

Och jag HAR gått vidare, men det här var visst en liten tröskel till som jag måste passera.

Det är väl den ultimata bekräftelsen på att det inte finns någon återvändo och jag frågade Martin om han har gått vidare:
Han svarade: Jag skulle inte vilja bli ihop med dig igen. Jag skulle inte kunna lita på dig.

Det lustiga är att jag kan räkna det jag dolt för honom på ena handen, medan han ljög för mig HELA tiden.

Whatever... det hade varit lätt att gå igång på det, men jag bad om ursäkt för det jag gjort och sa att när vi hade ett förhållande så var jag en ordentlig flickvän... jag strulade inte runt.

P M S

Har känt att det varit på G... så för ett par dagar sedan började det.

Jag började irritera mig på småsaker. Och de här småsakerna växte till stora.
Sist höll jag på att ställa in Hollandsresan som jag och dottern ska göra om 2 veckor.

Hansl var ute igår och festade.
Han ville ringa mig senare och jag bad honom inte ringa.
(fullt medveten om att det förelåg hög risk för PMS-labilitet å min sida)

Det är det värsta med min PMS, för jag har ingen aning om vad jag kan flippa ur om och det sista jag vill göra är att förstöra en rolig utekväll för honom.

Samtidigt kunde jag inte förklara att det var därför jag inte ville att han skulle ringa, men han måste ha någon förklaring,

annars får man frågan: "Don't you love me any more?" som ett brev på posten.

Jag drog till med att om jag sover när han ringer, så kanske min telefon väcker de andra. (min pappa och min dotter). En förklaring som gick hem.

Och idag känns allt mycket bättre! Jag blåser PMS-faran över!

Vi har pratat i 2 omgångar redan och allt var bra. Vi sa att vi skulle höras igen ikväll...
Då ringde han från sina föräldrar och lät jättetrött, så jag sa att vi kanske ska höras imorgon istället.
Hansl: What? Aren't you angry then?
Jag: No?! I'm the best girlfriend in the world!
Hansl: Yeah, you are!

Och det är så förjävla härligt när man känner att PMS-dagarna är förbi och man inte längre riskerar att förvandlas till en oresonlig bitch.

Jag försöker fortfarande greppa

hur allt kan vara så annorlunda mot hur det var för ett år sedan. Jag tänker att jag kanske behöver bearbeta skiten på något sätt, så att jag kan släppa allt, men jag vet inte hur eller var jag ska börja.

Jag pratade med Martin och jag känner verkligen hur bitter jag har blivit och jag fattar inte varför, för det är ju lika mycket mitt fel det som hänt. Jag valde ju att stanna, jag valde ju att tro på det han sa fast jag visste att det var lögner.

Jag kanske behöver förlåta honom.

Kanske är DET vägen till att komma förbi känslan av att ha slösat bort 4 år av sitt liv och en hel massa kärlek på någon som aldrig satte mig först.

Jag läser i bloggen för att få kontakt med hur mycket jag älskade honom, för i mitt hjärta finns det inte kvar. Det känns så konstigt... precis som med mailen... det känns som om det gäller någon annan...

och det var inte ens ett år sedan.

Tillbakablick

Rensar mailen på jobbet och råkar bläddra mig in bland alla mail som Martin skickat till mig under vårat fyra år långa förhållande. Jag har sparat alla.

Jag ögnar igenom snabbt i preview fönstret och konstaterar att "det där skrev han innan jag flyttade" och "det där skrev han när vi först pratade om att förlova oss"...

och det känns

så konstigt

som om det är en annan människa det gäller,

trots att jag vet hur det var när vi skulle iväg och titta på ringar

och när vi hittade ett par som vi båda verkligen gillade

och det slutade med att vi köpte ett annat par för att de var billigare

...

Jag stänger dörren till det förflutna...
*makera, delete*

Middagskonversation

Hansls mamma: Miss Understood, how do you say "thank you" in swedish.

Jag: You say: Tack!

Hansls mamma: Tank!

Jag: T A C K *artikulerar utav bara helvete*

Hansls mamma OCH pappa: Tank, tank!

Fråga om lov - Follow up

Igår var det dags igen. Han frågade om det var okej om han gick och la sig tidigt.

Så jag frågade honom om han ville att jag skulle säga nej.

Jag: Do you want me to decide for you what you should do or not? I have been together with a guy who liked that and your behaviour reminds me a little of that.... and your old girlfriend seems to me that she was a bit dominant, so I want to know if you want a dominant girlfriend?

och jävlar-i-min-låda om det tog skruv han blev jätteupprörd. Inte arg, men upprörd.

Hansl: Why would you compare me to that guy. That behaviour is sick.
Jag: It is NOT sick! Some people like things a certain way, that is all.

Jag: But on friday when you asked me if it was ok for you to go see your friend. What would you have done if I said no, for real. Would you have stayed home.
Hansl: (väldigt tveksamt) No, I would have gone anyway.
Jag: If that is the case, why would you even ask?
Hansl: (väldigt tveksamt) Well maybe I would have stayed home.
Jag: Why would you do that? I am 150 mil away. Why should I decide what you should or shouldn't do?

Och till slut ramlade polletten ner. Och han sa att han ska försöka tänka på det. Vi avrundade samtalet för han var trött och han frågade om det var okej att han gick och la sig, men då kom han på sig själv:
I'm doing it again...

Fråga om lov

Hansl ringde mig.

H: I'm going to a friend tonight. I forgot that I promised to see him and he just called and asked if I was coming or not. Is it okey with you that I do that?

Jag: No, it is not okey. I want you to sit at home tonight, alone.

H: (Paus) Are you serious?

Jag: Yes, I want you to be home.

H: You want me to be home?

Jag: Honey, You really have to stop asking for my permission - I should not decide for you what to do. I want you to have a good evening. I love you. Call me when you get home. I might be too tired to talk but at least we can say good night.

En paus

Jag överanalyserar allt. Jag tycker att det är asjobbigt.

Men jag och Hansl har allvarliga kommunikationsproblem.

Hansl frågar med jämna mellanrum: Don't you have anything to say to me?
Och det gör att jag inte vet vad jag ska säga. Vad vill han höra?
Det får mig att känna att jag inte alls bidrar till våra samtal
Jag svarar: No

och så sitter jag tyst.

För när han hela tiden frågar om jag har något att säga, så blir hela samtalet så krystat och konstigt.

Och det jag egentligen hade tänkt berätta...

förblir osagt.

Inställt samtal

Hansl har varit sjuk och han var så trött när han ringde igårkväll. Han frågade om det var okej om vi kunde prata imorgon.

Jag var helt slut själv, eftersom jag inte sovit mer än 4 timmar natten innan, men jag hade ju tänkt fråga honom om meddelandet...

Jag sa; okey, I'll talk to you tomorrow.
Hansl: You're not angry?
Jag:No...
Hansl: Because if you are angry I wont be able to sleep.
Jag: I'm NOT angry.

Vi sa hej då och la på...

Sedan ringde han en gång till för att försäkra sig om att jag verkligen inte var arg.

Det jag inte skulle höra?

Så medan jag var i Holland passade jag på att installera Skype åt min stackars otekniska pojkvän.

När jag kom hem idag hade han ringt mig på skype, men han har missat att han har spelat in meddelanden på min skype-telefonsvarare, vilket innebar att jag hade 2 stycken 10 minuter långa meddelanden.

Jag lyssnade på dem och eftersom han inte visste att det spelade in så var det mest tystnad, han åt ett kex, knappa lite på datorn...

MEN...

mitt i det ena meddelandet så hörde jag hur han började gråta.

Och jag funderar på: Ska jag ta upp det här med honom eller ej?

Panikpublicering

Hansl kom innanför dörren precis när jag satt och bloggade mitt förra inlägg, så det blev till att panikpublicera och stänga ner alla fönster.

Ska åka härifrån om ett par timmar. Jag försöker att inte tänka på det sa mycket, för det kommer att bli tufft. Samtidigt vill jag inte bli en "brud med läderhud" bara för att man måste gå igenom en separation en gång i månaden.

I alla fall så hade jag rätt i att det skulle kännas bättre vartefter dagarna gick. Allt det som var jobbigt när jag kom hit är borta, men det värsta är...

att det är dags att åka hem.

Holland

Jag är i Holland, hos Hansl och det har varit sa himla skumt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel.
Men jag tror att det är mig.

Jag känner mig blyg och malplacerad och jag har lättare att prata med Hansls föräldrar än med Hansl själv.

Han frågar om vad som är fel och jag svarar: Inget.

Vad ska jag säga?

Me! I'm what's the matter.

Det enda som känns bra är när vi älskar. Då är vi sammanlänkade och pratar på samma niva.

Sara tycker att jag ska dricka mer så att jag slappnar av, fast hon säger det med glimten i ögat.

Men jag tror att jag har kommit på vad felet är.

Detta är tredje gången vi träffas och det går en månad mellan varje gång vi ses. Vårat förhållande kan inte växa på ett normalt sätt. Vi står och stampar.

Och jag känner Hansl på telefonen, men jag känner honom inte på riktigt. Och jag börjar lära känna honom och så är det dags för mig att åka hem.

Jag frågade mig själv igår - Är det värt det? Är Hansl så speciell att jag inte kan få det jag får av honom någon annanstans?

Det är så enkelt att jag är kär i Hansl och det började helt galet som en flykt undan ett förhållande som jag inte hade makt att ta mig ur på egen hand.

Och i den vuxna världen, där jag egentligen hör hemma, gör man saker i rätt ordning.

Man lär känna varandra och SEDAN blir man kär.

Senaste Nytt från Behandlingshemmet

Martin verkade helt hög på adrenalin när jag pratade med honom på msn ikväll. Han hade avstyrt ett bråk på hemmet mellan en tjej och en kille.
(inte på egen hand, utan tillsammans med en vårdare)

och jag tycker att det känns asjobbigt att "lyssna" på honom, för jag känner hur gapet mellan oss växer och han blir mig mer och mer främmande för varje minut som går.

Våra världar som var så sammanlänkade en gång i tiden, är nu så otroligt vitt skilda.

ändå..

känns det jobbigt och fel när han pratar om andra tjejer

och jag förstår inte varför,
för jag känner verkligen att jag inte vill ha honom.

Kan jag inte unna honom en knarkarbrud från behandlingshemmet då?

------------------------------------------
Martin säger:
Men frågan var vem som skyddades från vem. Hon har blivit dömd för misshandel två gånger
Och sitter av de andra straffet här
Miss Understood säger:
ja... charmiga vänner du skaffar dig
------------------------------------------