Konsult nr 2 fick också gå

Jag har berättat om honom tidigare. Det är han som jag har fått skjuts hem med. De sa upp hans kontrakt till månadsskiftet.

Fast jag sa INGENTING till någon om vad han sagt, trots att jag kände mig förolämpad av hans sexuella anspelningar.

Listat:
Han har beklagat att jag inte hade kjol på mig när han kröp under skrivbordet och skulle fixa sladdarna på datorn mitt emot.
Han har sagt att han skulle slänga ut mig ur bilen och sätta på mig
Han har kommenterar min urringning (ett antal ggr)
Han har sagt att jag har haft för lång kjol på mig för resan hem (den var knälång)

I övrigt har han gett rena komplimanger, som jag blivit glad över - som när jag skulle gå hem en dag och han sa att med mig försvinner solen. Eller när chefen tvingade honom att flytta till annan plats så sa han att han ville ha med sig en bild på mig, så han skulle ha något vackert att titta på.

Bortsett från detta, så när vi väl har suttit i bilen tillsammans har han aldrig sagt eller gjort någonting. Och det är jag väldigt lättad över. Sedan är jag ruskigt dålig på konfrontationer så jag har inte sagt till att jag tar illa upp av det han säger, så på ett sätt har jag väl mig själv att skylla

Det sista han säger när jag kliver ur bilen efter hans sista arbetsdag är: Jag raderar inte ditt nummer.
Jag ba: okej... ha det så bra nu...

Men raring, jag VET hur det ligger till egentligen

Nu är det helg och jag har lyckats hindra mig själv från att göra den vanliga alkoholgenomsökningen av Martins lägenhet... okej - jag sneglade in under diskbänken, men jag kröp inte in och lyfte på väskan som han gömde sprit under sist.

Men jag "råkade" hitta ett dokument som han hade skrivit som låg på bordet. Jag funderade på om han lagt det där för att jag skulle hitta det. I alla fall så beskrev han sitt liv från det att han var 14 till idag. Det lustiga är att när han beskrev hans och mitt förhållande så gav hans text intryck av att han haft 2 förhållanden med olika tjejer. Han avslutade med;
"Min senaste relation har just tagit slut vilket känns extremt ledsamt, då jag älskade henne väldigt mycket. Men mina upp och ned gångar och min beroende problematik fick henne att tillslut tröttna. Det som också fanns i detta förhållande var hennes medberoende vilket gjorde att hon hade en ängels tålamod. Sött förvisso, men desto sämre jag mådde desto större behov av att hjälpa väcktes hos henne. Hon jobbade hårt för att reda ut mina problem, de som jag hade behövt reda ut på egen hand; Och jag kunde tryggt luta mig tillbaka. Den sortens relation blev, alltför påfrestande och destruktiv för oss båda. Så nu undrar jag, kommer man någonsin kunna leva i en relation som bipolär?"

Har han sett det jag har gjort som att "lösa" hans problem? Det har aldrig hänt!?! Det jag har gjort, är att förlåta honom när han varit otrogen, när han har ljugit och när han supit ner sig trots att han lovat att vara nykter. Jag har aldrig "löst" några problem. Jag har sparkat iväg honom till AA, men väl där måste han göra jobbet själv.

En liten parentes... Jag totalrengjorde hela Martins toalett förra helgen och igår såg jag att det såg ut som om någon kräkts i toaletten. Då tänkte jag att han troligtvis druckit så att han spytt.
Jag sa inget om det. Men idag var min kompis (Sara) här och hon frågade Martin;
När drack du senast.
M; det var väl... förra torsdagen.
Han tittar på mig.
Jag; nej, du har druckit den här veckan.
M; Nej, det tror jag inte.
Jag; Ah, fast jag VET att du har druckit den här veckan. Jag har bara inte sagt något om det.
Martin bekräftar mitt påstående genom att sitta tyst, men jag nästan hör hur han tänker; Hur fan kan hon veta?

Overklighetskänsla

Fatta hur surrealistiskt det här är... Nu sitter jag med min laptop på Martins altan. Vi har satt ihop poolen och fyllt den med vatten. Vi har kört vattenkrig mot barnen och förlorat. Martin har mekat ihop dotterns cykel så nu har alla barnen varsin cykel att ta sig runt på.
Vi har inte rört varandra sedan jag och min dotter kom hit. Inte en puss, inte en kram. Vi bara går parallellt med varandra. Vi ser till att barnen har det bra. Vi skämtar lite lätt.
Jag längtar efter ömhet, men jag kan nog inte räkna med det förrän barnen sover.

Jag vet ingenting

Känns ganska bra att konstatera det.
Hur ska jag hantera de situationer som uppstår? Jag kan sätta pengar på att Martin har druckit denna vecka, men ska jag bry mig om det eller inte?
I mitt huvud så vet jag ju hur jag ska agera, men i hjärtat är det förbannat svårt. Ska jag fråga om han har druckit när jag vet att svaret blir nej vare sig han har druckit eller inte?
Martin sjunker och sjunker i sitt missbruk. Och tillvaron blir mer och mer ohållbar. Vill bara att de ska skicka iväg honom så att han får sin chans till nystart.
Och jag älskar... men jag orkar inte... Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan.
Jag vill ha våran familj, men alla är så himla trasiga.

Ilskan

Ilskan som väller i mig, när jag kommer på att Martin än en gång har druckit och ljugit om det, gör att jag känner att det finns ingen framtid för oss.
Jag förklarade för honom att i min värld så är det så att "Min Martin" inte dricker, röker eller horar runt (ett uttryck som fick Sara att brista ut i gapskratt). Jag sa att om han vill sysselsätta sig med de här sakerna så kan han inte vara min pojkvän längre och då skiter jag i alla stoppdatum - Jag vill inte längre.

Efter helgen... Då är det slut...

Fredag

Det är typ bara jag och chefen på jobbet. Jag försökte skämta lite med honom om att det måste vara svårt att veta om man druckit tillräckligt när man har en hel tunna rödvin, men skämtet gick liksom inte att överföra till dålig engelska.
Jag har inte träffat Martin på nästan 2 veckor. Det värsta är att jag inte saknar honom. Jag hade inte ens tänkt på att det var så länge sedan vi sågs förrän härom dagen. Han sa att han saknade mig och jag klarade inte av att säga det tillbaka. Igårkväll tvingade jag mig att säga det, men i ärlighetens namn så får vårat uppehåll mig att känna att jag kanske kan klara mig utan honom. Igår planerade vi min dotters födelsedag över telefonen och på ett sätt så känns det skönt att vara en familj på det sättet, men jag har någonstans mellan liten och ingen tilltro till Martin. Är han ärlig mot mig? Är han kapabel till ärlighet? Hur länge har han raggat på den andra tjejen? Raggar han på andra?

Insikt

Idag när jag åkte hem med min pappa så slog det mig att jag tror faktiskt att jag inte kommer att vara tillsammans med Martin när året är slut. Att den här resan som jag har påbörjat kommer att leda mig till ett ställe där jag inte accepterar otrohet, lögner, drickande, rökande
Precis som det var innan jag träffade Martin.

Jag är på väg

Känner att jag håller på att få någon form av insikt... men den gäckar mig.

Börjar känna mig självständig.

Att gå vidare

Jag har märkt att jag håller på att förlora mig själv mitt i allt det här. Har tagit en paus från mitt liv och åkt till min pappa i Dalarna.

Känner fortfarande att jag älskar Martin och så länge den känslan finns kvar så tänker jag kämpa för oss.

Men min fina kloka kompis sa till mig att jag måste sätta ett stoppdatum. Och jag insåg på en gång att hon har rätt, för annars kommer jag bara att låta Martin fortsätta göra så här mot oss och mot mig. Jag levererade det till Martin och även om det kommer lite muttrande om att min Sara lägger sig i, så tror jag att han är glad att hon ser till att jag tar vara på mig själv.

I alla fall... så sa Martin till mig igår att han hade druckit i måndags och jag blev så glad för tidigare har han aldrig berättat sånt, utan han har alltid ljugit. Jag sa till honom att hans ärlighet gjorde mig glad även om jag är jätteledsen att han förstörde dittills 14 dagars nykterhet.

suck...

Igår kändes det inte så bra när jag pratade med Martin. Men jag kan inte riktigt säga vad det beror på. Vi ska träffas idag i alla fall. Jag kommenterade att vi träffas typ 2 ggr i veckan. I vilket förhållande gör man så? Fast jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Ska vi vara ihop eller inte.
Han pendlar mellan att tycka att AA är bra och jobbigt, men att han åtminstone går dit är en stor seger.

Är det bättre?

Martin går på AA möten, men han har druckit ändå.
Fast jag vet inte riktigt. Jag tror inte att han har druckit på en hel vecka.
Jag går själv på "anhörig-möten" och där får man veta att man inte ska bry sig om drickaren utan låta honom/henne dricka ifred och istället lägga energin på att jobba med sig själv. Eller går och går, jag har varit på 2 stycken hittills. Men jag var tvungen att göra något, för jag kände hur jag höll på att gå sönder.

Det känns bättre nu i alla fall. Martin känns mer närvarande i vårt förhållande.

Når ända upp till himlen...

Idag när jag skulle bege mig till jobbet, såg jag en RIKTIGT lång kille. (nu pratar vi om över 2m)

Jag sprang ikapp honom och gick jämsides så länge jag kunde (utan att det skulle vara misstänkt).

Ville bara känna hur det kändes...

och jag skrev till tjejen som Martin raggat på...

Skrev ett mail från Martins facebook till henne
Skrev att Martin är psykiskt sjuk OCH att vi är förlovade (fast vi inte är det), men jag skrev det i alla fall. Skrev att jag inte visste om Martin var uppriktigt intresserad av henne, men att om det var något riktigt intresse i det hela så skulle jag dra mig ur, eftersom det är barn involverade och att de inte förtjänar att hamna i ett triangeldrama.

Fick ett svar där hon sa att hon inte var intresserad av Martin, men att hon visste vem han var och att de hade gått i samma skola tillsammans. Hon skrev att jag inte behöver oroa mig för att hon ska fortsätta skriva till Martin.

Vårat förhållande blir mer och mer besudlat av Martins Dirty Deeds. suck!
Det är väl bara att lämna honom?

vafaaaan!!!

Jag var hemma hos Martin i fredags... Jag var ENSAM hemma hos Martin i fredags.
Följande upptäckter gjordes;
1 st raggningsmail på facebook Där Martin rakt av raggar på en annan tjej.
1 st 50 cl öl (King - jävla äcklig skitöl) i garderoben
1 st systempåse gömd under diskbänken (UNDER en Coop Shop & Go väska) innehållande
5 st flaskor Smirnoff breezer varav 2 var urdruckna och tre var fulla.

Det är kaos i mitt huvud. Håller mentalt på att förbereda mig på att avsluta förhållandet. Fattar inte varför det är så svårt. Det är väl bara att lämna??