Idag var vi på väg ut på stan, jag och min dotter. Plötsligt säger hon med världens ledsnaste röst:
- Mamma, när ska Martin komma hem till oss? Jag saknar honom jättemycket.
- Martin är jättelångt borta, på ett ställe där han ska få hjälp att må bättre, men du kan får ringa honom om du vill. sa jag, trots att jag kände mig ytterst tveksam till om det var det korrekta att göra.
Så jag hjälpte henne ringa Martin och lyssnade på deras samtal, medan tårarna brände i ögonen.
Jag tackade Martin för att han hade pratat med henne och han sa att han hade blivit jätteglad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar