Borta

Idag har jag varit in och verifierat att jag inte längre är gravid.

Det var samma BM som jag träffat från första gången.
Jag gillar henne jättemycket.

Vi pratade en del om hur det hade gått och jag fick prata av mig om hur det kändes att min pojkvän bröt ihop.
Men nu är det alltså business as usual igen.

och även om jag har hållit en ganska praktisk och kylig inställning till allt det här, så är det astungt att se spädbarn, just nu. Ögonen tåras ofrivilligt... och det känns som om jag har ett stort hål i bröstet...

Jag ska ärligt säga...

Jag har inte träffat min pojkväns föräldrar sedan innan aborten och av någon konstig anledning känner jag skuldkänslor för att ha tagit bort vad som kunde ha blivit deras barnbarn.

Jag är rädd för att de ska tycka sämre om mig eller att de på något sätt förebrå mig.

De är ganska coola, så jag är medveten om att rädslan till viss del är irrationell.

Något som jag absolut inte vill göra är att prata om det, så det är jag också lite orolig för att de kommer vilja göra.
För mig är det över nu och jag vill gå vidare.

Abort

Jag har snöat in mig lite på det här med att jag har gjort abort.

Sara har rätt: Det är så långt ifrån mig att vara så praktisk och rationell.
Jag sörjer inte heller
och jag är orolig för att jag kommer att bryta ihop, helt plötsligt.

Jag lägger all fokus på jobbet...

Syskonet

Idag kom eldprovet. Dottern kom hem. (Hennes pappa är på bröllopsresa/Finlandskryssning.)

Jag måste erkänna att det känns väldigt svårt. Jag vet hur gärna hon vill ha ett syskon.

En annan sak som är jobbig, är att se min pojkvän leka och kela med mina brorsbarn.

Det känns bara väldigt synd att det var så här det var tvunget att bli.


Och min pojkvän har förstås berättat allt för sina föräldrar.
Först ville han inte säga det till någon, men sedan hade han helt plötsligt berättat det för alla.
Och då ville hans mamma prata med mig.
Jag ba: Visst.... sen...
Fast jag pratade aldrig med henne. Jag har pratat allt jag behöver med Sara. Det räcker gott och väl.

Må bra?

Är så himla nöjd med att smärtan inte var värre.

Jag vaknade av smärtan på natten mellan fredag och lördag. Det var säkert 5 timmar sedan jag tog den senaste värktabletten. Jag tog 2 alvedon och somnade om så fort de börjat verka.

Bryta ihop

Jag har igenom det hela hållit mig ganska kylig.

Jag har behövt det, för att kunna genomföra aborten överhuvudtaget.


När min pojkvän kom hem från jobbet... igår...

och jag ba låg i utslagen i soffan och kved om hur ont jag hade, så bröt han ihop

och han bara grät och grät och grät

Det var inte riktigt vad jag behövde just då.

Jag sa till honom att han fick ta någon annan att prata med - för jag orkade inte ta det.
Kanske låter jättehårt, men jag o r k a d e inte...

Medicinsk Abort

Eftersom jag nu har genomgått en medicinsk abort så tänkte jag berätta exakt vad det innebär...

Steg ett är att ta en tablett som stoppar graviditeten. Jag fick Mifegyn.

2 dagar senare (som jag antar att man får vänta för att Mifegyn-tabletten ska hunnit verka) ska man sedan stoppa upp fyra tabletter Cytotec i underlivet - Det kan man få göra i hemmets lugna vrå eller på sjukhus - ifall läkaren/barnmorskan bedömer att de behöver ha koll på att allt kommer igång utan problem.

Cytotec mjukar upp livmodertappen och startar ett "milt" värkarbete.

Ju tidigare i graviditeten desto lindrigare ska smärtorna vara och vice versa

Jag har fått träffa barnmorska, som jag fick samtala med, som jag misstänker skulle försäkra sig om att abort var något jag ville själv.
Jag har träffat en läkare som gjort ultraljud och konstaterat att det var något på g i min livmoder, samt "åldersbestämt" min graviditet
Som bonus har jag, med båda, fått prata preventivmetoder. (36 år gammal, vill bara tillägga det)

En sjuksköterska hade hand om mig på "utdrivningsdagen" henne fick jag tabletter och allehanda telefonnummer av.
En kurator finns även att tillgå.
Det är inte obligatoriskt att träffa kuratorn, vilket jag tycker är synd.

D-dagen

så... den 11/11-2011

Jag kom till sjukhuset på morgonen. Först fick jag träffa en sköterska och en barnmorska som gav mig tabletter och förklarade hur allt går till i fas 2 av en medicinsk abort.

Jag fick 2 alvedon och 2 tabletter som heter Diklofenak, som jag svalde på en gång.
De förklarade att det är viktigt och till stor hjälp att vara konstant smärtlindrad från början.

Sedan visades jag in i ett sjukrum där det fanns 4 sängar och jag fick välja själv vilken av sängarna som jag ville ockupera för dagen.

Jag fick fyra tabletter som jag skulle föra upp i underlivet och resten av tiden skulle gå ut på att vänta på att blödningen skulle sätta igång.

Man har möjlighet att ha med sig en anhörig, men jag valde att vara själv.
Jag är inte så social när jag har ont...

Efter en liten stund eskorterade sköterskorna in ytterligare 2 "patienter" och helt plötsligt var rummet fullt.

Jag försökte vila, men min granne hade med sig sin man och de satt och pratade hela jävla tiden.

Jag blev tillslut ganska irriterad... delvis på det konstanta tjattret, men också på att behöva ha främmande män i samma rum där jag låg och vred mig av smärta
och till råga på allt så kändes det inte så jävla kul när insikten kom, att de man delade rum med inte hade valt det här.

Så fort jag hittade bloddroppar i bindan satte jag på mig jackan och för att gå hem

Men när Barnmorskan sa att det är okej att sörja, trots att man själv har valt att göra abort...
så kändes det som om jag hade ett stort hål i bröstet och jag var tvungen att kämpa för att hålla tillbaka tårarna

Utdrivning

Imorgon är det alltså dags för fas 2 i abortprocessen - embryot eller celldelningen ska ut.

De har förberett mig på att det kommer att göra ont, men det är svårt att föreställa sig hur ont.

Jag har haft värkar förut och det var ju inte en så jävla rolig upplevelse och tydligen så ska det vara jämförbart med det.

Mentalt har det känts okej, bortsett från en kort incident igårkväll...

Jag hade somnat på soffan medan jag tittade på "Patrioten" på sexan och vaknade av att min pojkvän stod lutad över mig.

Den första tanke som exploderade i mitt huvud var: Vad har jag gjort?!?

Efter några sekunder lugnade jag ner mig och jag insåg att "Det är så här det måste vara"

Känslan av panik och ånger lurar därinne någonstans... och det skrämmer mig.

Över?

Kan man säga att det är över?

11.21 idag, tog jag tabletten som avbryter graviditeten.

Sara var med på sjukhuset. När jag tog upp hela tanken med stamcellsforskning såg hon ut som om hon skulle ramla omkull.
Hon ba: Det här är inte likt dig. Du är så praktisk och okänslig.
Fast det visade sig att de håller på med ett projekt där de behöver embryon för just stamcellsforskning - så när jag nämnde det såg barnmorskan förvånad ut, men räckte mig ett färdigt dokument med information om forskningen.

Fast när det väl kom till kritan, så var embryot för litet för att få vara med i forskningen.
Jag skulle behöva gå 2 veckor till för att den skulle vara stor nog och det var varken jag eller sjukhuset sugna på.

4+6 var den idag... när jag tog tabletten.

Stamcellsforskning

Jag fick en idé på vägen hem.

Eftersom vi nu inte ska ha barnet så kanske man kan använda det till stamcellsforskning.

Jag la fram idén för min pojkvän och tyvärr mår han så dåligt att han inte alls kunde ta till sig det hela.

Men min tanke är att då kan något som inte var så bra faktiskt göra stor nytta.

Familjeplaneringsenheten

Jag ringde för att boka tid på familjeplaneringsenheten...

Familjeplanering...

Jag antar att ordet abortklinik har för negativ laddning.