Hansl ringde konstant.
Han lyssnade inte när jag sa att jag inte kunde prata. Han ville veta vad han hade sagt till mig. Han ville döva sitt dåliga samvete, men han hade inte så mycket sympati att hämta hos mig.
Jag sa åt honom att sluta ringa och till slut lyssnade han på det, så de sista timmarna på eftermiddagen kunde jag arbeta i lugn och ro.
Jag arrangerade så att jag inte skulle behöva åka hem efter jobbet. Jag hämtade upp dottern och vi åkte direkt till Dalarna.
Det blev en extra timme att döda inne i stan, men på den ljusa sidan behövde vi inte springa till tåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar