Jag känner mig tom och dagen har varit så ansträngande psykiskt.
På något konstigt sätt så känns det som om jag inte vet var han står, trots att han tydligt säger att han kommer att flytta hit och dela mitt liv.
Det finns inget utrymme för feltolkningar
och ändå känns det som kaos i huvudet...
och mitt i det skriker sorgen i bröstkorgen, för att han är borta...
och dottern är hos sin pappa, så tomheten känns fruktansvärt påtaglig
Sara erbjöd mig att komma hem till henne ikväll, men jag orkar inte.
Jag uppskattar det... som fan...
....men jag orkar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar