Återigen var det min pappa vi pratade om. Jag sa åt honom att jag inte ville höra något mer demens-prat från hans sida, eftersom det inte är aktuellt. Pappa är inte dement.
och då sa han: men o m någonting händer, så får du skylla dig själv.
Jag: Men jag vill inte höra något mer demens-prat från dig.
Hansl: Men du fortsätter ju att säga saker, så att jag blir provocerad att svara.
Och då tänkte jag att det gjorde jag INTE ALLS - det är bara att han inte kan ta att det sista som sägs i diskussionen kommer från min mun.
Och det känns som om jag har fått tag på en ganska stor pusselbit till Hansls hjärna...
Jag har förstått att han hamnat i konflikter med sina föräldrar och med kompisar, men jag har liksom inte förstått varför det blivit så stort, varje gång,
men det är helt enkelt för att han inte vet när han ska sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar