Pendeltåget körde in vid Flemingsbergs station. Jag fingrade på mobilen i fickan och tänkte:
Nu kan han ringa.
Jag släppte telefonen och sträckte mig efter en Metro på sätet brevid och i samma ögonblick ringde det.
Hansl: Hej [shonhed].
Jag: What?
Hansl: [Shonhed]. (Skönhet)
Jag: Ahaa... You just read my mind. I was thinking that I wanted you to call.
Hansl: And now I do.
Sedan pratade vi lite som vanligt. Han frågade inte när jag kommer till honom och jag berättade inte att jag har köpt en biljett.
Jag ska dit om en månad, men jag har inte tänkt att säga något, för jag tänker att om han vet att jag kommer, så kanske han inte anstränger sig att komma hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar