Jag pratade med Hansl... i förrgår...
och det har varit så jobbigt för mig att jag inte orkade skriva om det, men det gnager i huvdet
och jag vrider och vänder på det som sades och det som stod att läsa mellan raderna.
Vi pratade om när han ska flytta hit:
Mitt hem duger inte åt honom.
Hansl: Your apartment is too small. I will go crazy. You have too many things.
Spiken i kistan är att min närmaste granne är min dotters pappa.
Han dissar mitt hem och han fattar inte att jag har försökt att hitta något annat i 2 års tid, men inte lyckats.
Och jag känner att jag inte orkar....
Jag orkar inte ta det här nu och jag orkar inte göra det på egen hand.
Jag pratar med Sara och gråter ut min osäkerhet
och hon är så fin och hon stärker min ryggrad...
Sara: Skitsnack, han får komma hit först och så kan ni flytta någonstans tillsammans.
2 kommentarer:
Men är det ändå inte lite 'sunt' att han känner sigsjälv väl nog för att veta att han inte skulle stå ut att bo just så? Han är kanske rädd att det skulle innebära slutet för er relation i så fall?
Önskar er all lycka till...
//separerad mamma
Ja och då blev det genast ett moment 22... där jag vill bo ihop med honom innan jag förbinder mig till att flytta till något större och dyrare och där han inte vill bo med mig i min "lilla" lägenhet.
sunt eller inte, så känns det som om jag sitter i skiten.
Skicka en kommentar