Medberoende

Parkbänksalkisar är inte så svåra att urskilja... De sitter där de sitter eller så känner man igen dem på den distinkta doften av urin och alkohol.

Framför mig på pendeln sitter en annan typ av alkoholist. Hon har fina cityshorts och ett exklusivt sollinne, är sminkad och luktar av en stark parfym. Jag känner inte ens doften av alkohol, men jag vet att hon är alkoholist för jag ser det på huden. Jag ser det på hennes ögon.

Jag tänker att jag är nog världens mest skadade människa som går omkring och identifierar alkoholister.

Hon går av och ersätts av två pladdrande kvinnor som diskuterar den enas syster...

Det tar inte lång tid innan jag fattar att systern går igenom exakt samma sak som jag gick igenom för 6 år sedan. Hon har lämnat sin alkoholist, hon har barn och hon behöver massor av bekräftelse och hon råkar i lag med nya alkoholister.

Jag hör på dem att de inte förstår hur hon känner sig. De fattar inte varför hon inte prioriterar barnen framför att träffa en ny kille, men det handlar ju inte om det.

Hon är trasig och hon måste få hjälp...

Jag vill säga till dem att be henne ringa mig - för jag har varit där och jag kanske kan hjälpa henne.

Men jag skäms över att jag tjuvlyssnat, så jag säger inget.

Sedan tänker jag att det kanske är lika bra, för jag har tillräckligt med mitt eget.