De ljuva cigaretterna...

Rökningen har ju varit uppe för diskussion med jämna mellanrum. Jag har sagt att jag inte accepterar att han röker och jag menar det.

I alla fall så sa han att han hade rökt på festen i helgen och i vanlig ordning frågade han om det gjorde något och jag sa, för en gångs skull, att det gör massor.

Jag sa att om han vill vara med mig så får han lägga av med rökandet.

Hansl: But you said that it was ok when I'm partying.
Jag: I don't want you partying every day, so you'll have a reason to smoke.

Och han försökte med ALLT för att han ska kunna fortsätta med rökningen.

Mitt fel: You said it was ok and now you suddenly change your mind!
Skuldkänslor: This is who I am and you want to change me. Do you know what I want to change about you? Nothing!
Ultimatumet: If I'm going to stop smoking, I want us both to live healthy. That means we eat healthy food and start working out.
Även om det här alternativet skulle vara något som är bra för oss båda, vill jag inte hamna i den situationen att om jag hoppar över träningen en dag, så sitter han med en cigarett i munnen.
Mer skuldkänslor: You are so cold. Don't you love me? I feel like you can replace me in five minutes. That's how important I feel.

Är det någon som känner igen sig, så är det jag.
Fast tidigare har det handlat om alkohol.
Beroende som beroende, brukar de säga.
Beteendemönstret är likadant och jag utsattes för en intensiv manipuleringsattack.
I mitt medberoende hjärta vacklade beslutsamheten...

och jag höll nästan på att ge med mig, när jag plötsligt började tänka på en konversation som jag haft med Sara, där vi båda kommit fram till att vi inte ville vara tillsammans med någon som röker.

Och det gav mig kraften att fortsätta säga nej, att vägra falla in i medberoendet.