Väckarklockan ringer...
som ett halvdött vrak sträcker jag ut armen och famlar efter snooze-knappen
för att få nio minuters mikrosömn
jag vänder mig om och sträcker ut armen åt andra hållet,
men där är det tomt
och det är varken konstigt eller ovant,
men det är ensamt
Jag vänder mig igen, för att inte påminnas om den tomma delen av sängen.
Jag vill inte tänka på att han är så långt borta.
Jag vill inte tänka på att jag inte har någon aning om när vi ska ses.
Plötsligt låter väckarklockan igen,
jag hann inte ens somna om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar