Tänkte att jag skulle försöka knåpa ihop ett inlägg, men nu för tiden kan jag inte gå in på bloggen utan att läsa mina gamla inlägg om Martin och... om jag ska vara helt ärlig... så gör det såååå ont. Det börjar med kramper i ansiktet, det svider i huden och jag märker att jag sitter och gör grimaser...
efter ett tag flyttar sig smärtan ner i bröstkorgen och begraver sig där, som känslan av ett stort hål i diafragman...
och det värsta av allt... är det jag kommit fram till när jag skärskådat vårat förhållande...
jag tror att allt var inbillning... jag tror att jag blev en del av Martins bipolaritet...
så egentligen tror jag inte att han älskade mig... i alla fall inte mer än för att jag fanns där och ville ha honom...
och att jag själv blev ett offer för mitt eget medberoende
Jag tror att min psykolog skulle vara stolt över mig nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar