2009-01-16

Att vara tillsammans med någon som är bipolär

... är långt ifrån enkelt. Det sägs att det kan ta mellan 5-10 år att ställa in medicineringen. Och hade jag inte varit medberoende, så hade jag nog dragit mig ur det här förhållandet omedelbart. Det sjukliga behovet av att ta hand om någon, "rädda" honom, gör att man inte ser sitt eget bästa.
Fortfarande är det så att jag älskar Martin. Jag känner sexuell attraktion till honom, som inte går att jämföra med något av mina tidigare förhållanden. Vi har samma humor (fast han är aningen råare än jag) och har alltid kul tillsammans. I början tyckte jag att det var jättecreepy att han alltid vet vad jag tänker, men när jag vant mig vid det, så tog jag det som en bekräftelse på hur sammanlänkade vi är. Jag kan prata i halva meningar och han förstår ändå vad det är jag pratar om.

Martins liv präglas för närvarande av att han är deprimerad. Han går på antabus för att han inte ska supa ner sig varenda dag och han äter stämningsstabiliserande mediciner så att hans svängningar inte ska bli för kraftiga.

Vad som annars dominerar Martins tillvaro är hans exfru Lena. Martin pratar om Lena varje dag. Hon ringer honom, mer eller mindre, varje dag. I början så reflekterade jag inte så mycket över det, de var nyseparerade, så jag tänkte att han behövde prata av sig. Det var alltid: Lena tycker si och Lena brukar göra så. Visst, de har barn ihop och har ett sextonårigt förhållande bakom sig, så en del får man kanske stå ut med.


Men den här kvinnan har präglat Martins liv så hårt att om jag t ex köper ett par skor, så berättar Martin för mig vad Lena skulle tycka om mina nya skor.

Efter ett tag blev Lena ett irritationsmoment. Som när hon ringde varje dag när vi var i Göteborg på semester och frågade vad barnen hade på sig för kläder. Eller när Martin och barnen var hos mig och firade min dotters födelsedag och hon ringde 4 gånger för att berätta att hon hade köpt skor till barnen.

Jag har sagt till Martin att han måste få ett slut på det eviga ringandet. Och efter att det här har stört mig mer och mer, så lovade han att han skulle prata med henne.

Då är det bara Martins eviga tjat om exfrun som behöver minskas. Jag glömmer ju bort mig, så om han berättar att hon har fått punktering på bilen, så blir jag ju lite intresserad och tänker; Oj stackaren, hon som inte kan byta däck med sina akrylnaglar. Men sedan kommer jag på mig själv. Jag skiter ju i om hon har fått punktering eller inte. Det påverkar inte mig eller min vardag. Sedan börjar jag undra; varför berättar hon det för honom? Det har väl inte han med att göra heller?
Och så har mitt liv sett ut de senaste 3 åren. Martin bor i sin lägenhet i norrort och jag bor i min lägenhet i söderort. Varannan helg har vi barnen och lever familjeliv och varannan helg är vi barnlediga och låtsas att vi är tonåringar utan förpliktelser. Däremellan ses vi beroende på hur deprimerad Martin är. Är han manisk - kan han vara hos mig en hel vecka i sträck.

Inga kommentarer: