Grannen blev slagen inatt

Vaknade i natt av att grannen skrek:
Hon: Faaaaaaaan. aj, vad ont det gör, aj aj aj.
Han: mummelmummelmummel.
Glaskross. Dunkar smällar.
Pang.
Hon: AAAAAAAAAAaaj, faaaaaaaaan!!!!!!!!!!! Gå härifrån!
Han svarar något ohörbart
Hon: Ge dig av härifrån NU!!
Sedan var det smällar i dörrar och han drog faktiskt, men kom tillbaka en halvtimme senare. Då grälet fortsatte men då var det mer han som skrek, men det blev inga mera slag.

Det här var typ 03.50. Och jag sitter här ett halvt dygn senare och undrar vad jag ska göra.
Kan jag polisanmäla honom?
Har redan tänkt ut att lämna lite anonyma lappar om kvinnojourer.

Sjukast i världen...

Vid 8 tiden på söndagskvällen ringde min pappa och sa att han skulle åka ner från Dalarna. Sa till Martin att om han ville ha sex så var det bara att sätta igång, eftersom pappa kan ta alltifrån 2 timmar till 2 dagar på sig att komma ner. Så vi hade sex 2 ggr, men min knarrande säng tar verkligen bort allt det roliga med att hoppa runt i halmen. Martins säng låter ingenting... Fan, jag ska ringa IKEA och fråga vad jag kan göra.

I alla fall har jag drabbats av en förjäkla förkylning eller om det är influensa eller whatever. För jag har haft feber och varit mer eller mindre i koma de senaste tre dagarna.
Idag har jag i alla fall varit ute för första gången sedan i måndags kväll. Jag har varit och satt in en spiral. Jag och Martin har använt oss av avbrutna samlag de senaste 1½ åren. Inte särskilt säkert, jag vet. I alla fall så hade jag bestämt mig för att göra något åt det, så jag ringde imorse till en barnmorskemottagning i närheten och fick tid 2 timmar senare.
och Herreguuuuud vad ont det gjorde. Jag grinade i en halvtimme efteråt. Martin körde mig dit och hem som tur var, för jag var INTE i form.
Tänkte hela tiden på vägen hem: Jag vill aldrig mer ha sex igen, jag vill aldrig mer att något ska in i min vagina....
(vagina hahahaha vad fult det är)

Utan sex i tre dagar försmäckta jag på denna ö...

Åland.
Det var skönt att träffa Martin igen. Jag förklarade att jag tänkt massor på vårt förhållande medan han varit borta. Berättade även att jag kommit fram till att jag faktiskt älskar honom och att jag tänker arbeta på mina sämre sidor. Känner att jag har blivit en grinig och tråkig tjej att vara tillsammans med på sista tiden och jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ju att han ska känna att han har världens bästa flickvän, att han inte kan få det bättre någon annanstans.
Så det får bli mitt något sena nyårslöfte; Martin ska få vara sig själv. Jag ska inte försöka förändra honom. Jag ska inte lägga mig i hans uppfostran av barnen. Jag ska lita på att han inte är otrogen.

Nu kan man ju tro att Martin var lika sugen att kasta sig över mig som jag var sugen på att kasta mig över honom, men så var det inte... På första kvällen så var han för trött, så han somnade med detsamma, men jag var också trött så jag somnade rätt snart jag med. Dagen efter så vaknade jag tidigt och då visade det sig att Martin legat vaken större delen av natten. Tänkte att jag skulle muntra upp honom med ett lite hand- and mouthjob och det var ju uppskattat. Men till kvällen hade Martin blivit sjuk, så det blev ingen förväntad uppföljning. Så stackaren har feber nu. Hostar och nyser och snorar och trots det så vill jag inget hellre än att han ska slita av mig kläderna och begrava sig djupt i mig....

Glad, men trött... och kåt som fan

Idag ska jag åka till Åland och återförenas med Martin.
Vi har inte träffats sedan i måndags. Och igår på vägen hem fr jobbet var jag så otroligt kåt att jag tänkte att det blir till att våldta honom när han hämtat mig vid färjan. För väl hos M's faster lär det inte bli så mycket sex.
Martin är alltså på Åland hos faster och hennes familj (make, 2 döttrar i 12-13 års åldern, son 1 år)
Martin ringde idag,
M: Du är efterlängtad
Jag: Jaså? (spela dum, tänkte jag)
M: Ja, flickorna vill ha någon att spela spel med.

Suck vad oromantiskt!

Glad idag!!!

Ringde Jonas igår, trots att det kändes lite motigt. Vi pratade väldigt kort, men det vi konstaterade var att vi ÄR vänner. Och då känns det som en sten som lyfts från mitt bröst, för då känns det okej att vi har kontakt. Jag brukar alltid använda mina egna normer för vad som är okej att göra i ett förhållande. I tveksamma situationer så brukar jag tänka; Vad skulle jag acceptera att Martin gjorde? Sedan utgår jag från det.
Fast tyvärr så funkar det inte så bra i just det här förhållandet, eftersom jag egentligen inte ens accepterar att Martin tycker att någon annan tjej är snygg, samtidigt har jag tagit tillbaka honom när han har varit otrogen, så då kan man på sätt och vis säga att jag accepterar otrohet.

Hans otrohet har förstört så jävla mycket.

Nu ska jag bli chef...

..tänkte jag igår, när vår sektionschef meddelade att min gruppchef ska sluta. Så jag började kolla upp chefsutbildningar och den billigaste som leder till diplomerad chef kostar runt 25 000 kronor, som jag inte har. Det är inte billigt att ta sig upp här i världen.

En kille som heter Jonas, som jag jobbade tillsammans med för säkert 9 år sedan, ringde mig igår. Vi pratade i ungefär en timme.
Ett år innan jag träffade Martin, så var han hemma hos mig över en helg och vi hade helt underbart sex - och den enda jag kunnat jämföra det med, är sex med Martin. Men jag såg oss aldrig som ett par. Han bor i en annan stad och tycker inte ens om Stockholm och det var rätt skönt att inte ha några förväntningar åt ena eller andra hållet.
Han tycker att jag ska komma och hälsa på honom, men det går ju inte. Jag har ju fästman. Jag vet att han tycker om mig fortfarande, så någonstans kändes det fel bara att prata med honom. Och det värsta var att jag lovade att jag skulle ringa honom ikväll.

en helt vanlig jävla dag

Det är mitt i vintern, eftersom jag är reumatiker så innebär det med ungefär 85% säkerhet att jag har ont någonstans. Knä, höfter eller så är det fingrarna.

Martin sov över hos mig igår. Frågade när vi hade lagt oss om han ville ha sex, egentligen vet jag bättre än att fråga. För när jag frågar säger han alltid att han är för trött. Jag får alltid bättre resultat om jag bara inleder förspelet själv.

Så imorse tog jag dotter till skolan och åkte iväg till jobbet. Martin lämnade jag kvar i sängen. Även om jag är lite avundsjuk på att han får ligga och sova ut så skulle jag inte vilja byta med honom: arbetslös och deprimerad (p g a sin psykiska sjukdom). Sedan har jag en krypande känsla av att han kollar igenom min dator så fort han kan. Så jag övervägde att ta med mig datorn till jobbet. När han jobbade så jobbade han i databranschen, så han har tillgång till den kunskap man behöver för att hålla koll på mig. Men sedan tänker jag att varför skulle han göra det? Jag har aldrig gjort något. Det jag väl gjorde gjordes under vårat uppehåll för typ 3 år sedan och det var t o m mindre än vad han gjorde när vi var tillsammans.

Pratade med min kompis Sara på lunchen idag:
Jag: Martin ska till Åland, så vi kommer inte att ses förrän till helgen
Sara: MissUnderstood, jag har en dålig känsla över att Martin åker till Åland. Du måste kolla hans mail och Facebook.
(Sara är självutnämnt synsk eller hon säger snarare att hon är starkt intuitiv)
Jag: Vet du, jag drömde i helgen att Martin var otrogen och att när jag upptäckte det så slog jag honom i ansiktet tills han började blöda. Sedan packade jag mina saker och drog.
Sara: Jag bara kände det direkt när han sa att han skulle åka till Åland. Han förklaring till varför han skulle åka kändes vag.
Jag: Ah, fast jag är inte orolig. Han ska hjälpa sin faster ta hand om bebisen, medan hon gör diverse garderobsrensningar. Pappan har inte så bra hand med barnet.
Sara: Ah, men du låter så lugn att jag också börjar känna mig lugn.
Jag: Vet du, jag kan inte gå omkring och oroa mig för något som inte har hänt. Det har inte hänt förrän jag får veta om det.
Sara: Men VILL du veta om han är otrogen?
Jag: Ja det vill jag nog.

Att vara tillsammans med någon som är bipolär

... är långt ifrån enkelt. Det sägs att det kan ta mellan 5-10 år att ställa in medicineringen. Och hade jag inte varit medberoende, så hade jag nog dragit mig ur det här förhållandet omedelbart. Det sjukliga behovet av att ta hand om någon, "rädda" honom, gör att man inte ser sitt eget bästa.
Fortfarande är det så att jag älskar Martin. Jag känner sexuell attraktion till honom, som inte går att jämföra med något av mina tidigare förhållanden. Vi har samma humor (fast han är aningen råare än jag) och har alltid kul tillsammans. I början tyckte jag att det var jättecreepy att han alltid vet vad jag tänker, men när jag vant mig vid det, så tog jag det som en bekräftelse på hur sammanlänkade vi är. Jag kan prata i halva meningar och han förstår ändå vad det är jag pratar om.

Martins liv präglas för närvarande av att han är deprimerad. Han går på antabus för att han inte ska supa ner sig varenda dag och han äter stämningsstabiliserande mediciner så att hans svängningar inte ska bli för kraftiga.

Vad som annars dominerar Martins tillvaro är hans exfru Lena. Martin pratar om Lena varje dag. Hon ringer honom, mer eller mindre, varje dag. I början så reflekterade jag inte så mycket över det, de var nyseparerade, så jag tänkte att han behövde prata av sig. Det var alltid: Lena tycker si och Lena brukar göra så. Visst, de har barn ihop och har ett sextonårigt förhållande bakom sig, så en del får man kanske stå ut med.


Men den här kvinnan har präglat Martins liv så hårt att om jag t ex köper ett par skor, så berättar Martin för mig vad Lena skulle tycka om mina nya skor.

Efter ett tag blev Lena ett irritationsmoment. Som när hon ringde varje dag när vi var i Göteborg på semester och frågade vad barnen hade på sig för kläder. Eller när Martin och barnen var hos mig och firade min dotters födelsedag och hon ringde 4 gånger för att berätta att hon hade köpt skor till barnen.

Jag har sagt till Martin att han måste få ett slut på det eviga ringandet. Och efter att det här har stört mig mer och mer, så lovade han att han skulle prata med henne.

Då är det bara Martins eviga tjat om exfrun som behöver minskas. Jag glömmer ju bort mig, så om han berättar att hon har fått punktering på bilen, så blir jag ju lite intresserad och tänker; Oj stackaren, hon som inte kan byta däck med sina akrylnaglar. Men sedan kommer jag på mig själv. Jag skiter ju i om hon har fått punktering eller inte. Det påverkar inte mig eller min vardag. Sedan börjar jag undra; varför berättar hon det för honom? Det har väl inte han med att göra heller?
Och så har mitt liv sett ut de senaste 3 åren. Martin bor i sin lägenhet i norrort och jag bor i min lägenhet i söderort. Varannan helg har vi barnen och lever familjeliv och varannan helg är vi barnlediga och låtsas att vi är tonåringar utan förpliktelser. Däremellan ses vi beroende på hur deprimerad Martin är. Är han manisk - kan han vara hos mig en hel vecka i sträck.

Vad som hände efter juni 2004

Det första året efter att jag lämnat Peter så inledde jag ett hysteriskt dejtande, så fort min dotter var hos sin pappa eller hos någon annan släkting så träffade jag en ny kille. Hade oftast 2 eller 3 killar på gång samtidigt. Hade och har fortfarande ett enormt behov av bekräftelse. Efter ett år så träffade jag Martin. Det kändes som att hitta en saknad pusselbit. Gjorde slut med alla killar som jag hade på gång. Några blev förvånade, andra ledsna och en blev riktigt arg, men det brydde inte jag mig om, för jag var härligt nyförälskad. Ungefär samtidigt hade Peter träffat en ny tjej och bestämt sig för att han skulle sluta dricka, så nu kunde vår dotter vara hos honom lite mer regelbundet.
Martin var nyseparerad, men inte skild och har 2 barn som omringar min dotter i ålder. Vi hade superkul tillsammans och var som riktiga tonåringar när vi var helt barnlediga. Ler och långhalm. Han avslutade mina meningar. Och i ungefär ett halvår gick jag som på moln.

En kväll satt jag i bilen med min pojkväns mobil i knät och jag kollade hans sms. (jag VET att man inte får göra det men jag gjorde det ändå). Hittade en massa sms från en kille som var inlagd som Jens trots att Martin aldrig nämnt någonting om någon Jens för mig. Öppnade ett sms, men Martin stod i kassan och var på väg tillbaka till bilen. Det enda jag hann se var att det var avslutat med PUSS (i stora bokstäver). Klickade in mig på spelmenyn, så han skulle tro att jag spelat spel på hans mobil istället för att snoka. Jag började skaka i hela kroppen som en form av frossa. Hjärnan gick på högvarv - hade Martin ett homosexuellt förhållande?
Vi gick och la oss, men jag sa ingenting. Hade frossa hela natten.
Klockan 8 på morgonen ringde jag min bästa vän Sara. Martin låg och sov och jag satt med Martins mobil och numret till Jens. Martin måste ha misstänkt att jag sett något, för mobilen var rensad på sms. Men han hade missat att ta bort Jens nummer och Sara fick i uppgift att kolla upp det på eniro. Numret gick till en Johanna. Jag ringde numret, men kom till någon form av telefonsvarare. Efter lite rådgivning från Sara, så rusade jag in i sovrummet där Martin låg och sov. Och sa att jag precis har lagt på efter att ha pratat med Johanna, så nu ville jag höra hans version. Det kröp fram att de hade haft sex.
Jag var helt förstörd. Martin var ju min pusselbit. Jag grinade, slog honom. Gjorde slut, Samlade ihop mina grejor och han körde mig hem. Väl hemma, bytte jag telefonnummer. Ringde mina väninnor, grät... och de kom över och jag grät lite till.
Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet. Höll uppe skenet när jag var med min dotter, men så fort hon somnat så grät jag igen. På onsdagen fick jag tag på Johanna och hon ville inte prata med mig, men när hon insett att det jag sa var sant, så fick jag ett mail där hon berättade allt om hur hon och Martins förhållande hade uppkommit. Att han hade jagat henne och sagt att jag bara var en vän.
Jag pratade med Martin, för trots att han hade krossat mig, så kunde jag inte hålla mig ifrån honom. Jag ursäktade det med att jag behövde bearbeta vad som hänt. Jag hatade honom, jag älskade honom. Det var så svårt att fatta att MIN Martin skulle kunna göra något sådant - för i min värld så hade han varit perfekt. Kunde heller inte få ihop hur han behövde ha sex med någon annan, när han och jag hade sex runt 5 ggr/natt när vi träffades. Ett minimum på 15 ggr i veckan.
Så fort jag ringde så kom Martin över. Han ville inget hellre än att bli ihop igen. Han ville göra VADSOMHELST för mig. Utan att tycka synd om honom kan jag säga att jag gjorde hans liv till ett helvete. Försökte lite vagt att starta igång min dejtingkarusell igen, men det gick inte. Jag orkade inte. Hade ingen lust att träffa någon ny och kom fram till att problemet var att jag fortfarande älskade Martin.
Då fick Martin sin diagnos; Bipolär typ II i folkmun heter det att han är manodepressiv. Och det var precis den ursäkten jag behövde. Det var inte Martin som var otrogen mot mig - utan det var hans sjukdom.
2 månader efter hans otrohet var vi ihop igen. Men Martin var väldigt påverkad av sin sjukdom på den tiden, så det var ingen picknick att vara tillsammans med honom.

Hur hamnade jag här?

Tanken på att skapa en blogg där jag skriver av mig känslor och händelser har funnits länge. Eftersom det jag skriver är väldigt utlämnande om mig själv och de runt omkring mig så kommer alla namn att vara omgjorda.
Jag är 33 år har en dotter och en fästman som själv har 2 barn det ena äldre än min och det andra yngre än min. Vi bor inte tillsammans men har varit ihop i 3½ år för ett år sedan tog vi steget till förlovning.

och jag börjar helt i fel ände... så jag flyttar mig 8 år bakåt i tiden. Jag var 25 och hade gjort slut med min 5 år yngre pojkvän. Efter ett halvår i ensamhet var jag övertygad om att ingen någonsin skulle älska mig igen och vips så träffade jag Peter. Peter är en man med en väldigt stark närvaro och hans energi påverkar alla i hans närhet. Efter ungefär ett halvår hade jag konstaterat att hans överkonsumtion av alkohol gjorde att jag och Peter inte kunde vara tillsammans. På en lunchdejt med min storebror beslutade jag mig för att avsluta förhållandet. När jag kom tillbaka till jobbet gjorde jag ett graviditetstest och det visade sig vara positivt. I samma ögonblick försvann alla tankar på att göra slut.

Och Peter övertygade mig om att han skulle dra ner på drickandet när han väl blev pappa. Men så blev det inte och när vår dotter var 2 bestämde jag mig för att lämna honom. Jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Fick ungefär samtidigt veta att jag har en leversjukdom som kommer att bryta ner min lever så att jag kommer att behöva en transplantation om 15-20 år (fast nu är det 10-15 år kvar på det).

Ovanpå allt det här var jag tvungen att inse att jag är medberoende.
När jag hörde ordet medberoende första gången, så tvärnekade jag; Jag har ju inget beroende - men det handlar inte om det. Medberoende är vad man är när man har en närstående, som har någon form av missbruk. Man utvecklar ett särskilt beteendemönster, som inte är alltigenom sunt.