Det gör ont. Jätteont efter Patrik. Inte för att jag hunnit få några djupare känslor, men för att jag känt hopp om att jag äntligen skulle kunna känna något för någon och det har nu tagits ifrån mig.
Jag biter ihop. Tröstar mitt sargade självförtroende genom att flörta Hejvilt i min dejtingapp.
Jag är bra på det.
Jag är bra på flörtandet.
Jag skiter i människan i andra änden. Jag är egoistisk i mitt sökande efter bekräftelse.
Jag går ofta in och kollar Patriks uppdateringar på Facebook och Instagram.
Jag vill inte ha tillbaka honom, men jag tycker inte att han var värd att få dumpa mig.
Dejtar jag någon annan? Ja. En äldre man, som avgudar mig från start. Planerar sommarens utflykter, vilket gör att jag får panik och slutar höra av mig till honom.
Så fegt, men han fattar och slutar höra av sig på en gång.
Jag känner mig som ett arsle.
