Sista chansen

Idag längtar jag ohyggligt mycket efter Martin. Känns fruktansvärt jobbigt eftersom jag har varit i en "nu går jag vidare" fas och känt mig stark.
Nu känner jag mig svag och kärlekskrank.
(Krank är tyska för sjuk - litet tillägg för alla nördar som läste franska i skolan)

Idag är det Martins sista chans som jag satsar på. Lustigt, men tragiskt hur det går upp och ner.

Att börja dejta igen

Jag har funderat massor angående dejtandet - Jag sa till Martin när jag dejtade Charles Ingvar att om han skulle sluta dricka så skulle jag sluta dejta. Fast det var ju bara en av oss som höll sig till den dealen.
Därav återupptar jag dejtandet.

Inför dejten igår kändes det asskumt. Sa till Sara innan att det känns inte riktigt bra det här.
Sara: Men tänk så här: du ska in till stan och fika med en kompis.
*gör alltid som Sara säger*
Killen var trevlig och vi tog en latte på söder och det kändes som om det var en kompis jag träffade.
Det var lättare att träffa Patrik, än när jag träffade Charles Ingvar. För när jag träffade Charles Ingvar tänkte jag hela tiden: Vad gör jag här? Jag älskar ju Martin.
Jag försökte känna av vilka vibbar han sände ut och till en början kändes det som han var intresserad, men efter ett tag så kändes det som att han också kände att han var ute med en kompis.
Dejten avslutades med en kram. En snabb kompiskram...

Ut i svängen

Idag ska jag på dejt med en kille som heter Patrik. Fast det heter han bara här på bloggen

Jag har;
Vaxat mustaschen
Plockat ögonbrynen
Målat fingernaglar OCH tånaglar
Tvättat håret
Spacklat mig så hårt att det inte ens går att se min naturliga hudfärg

Det känns asskumt. Jag känner ingen glädje inför att gå på dejt - vilket troligtvis beror på att jag inte är känslomässigt tillgänglig.

Sara: Skydda dig om du ska ha sex.
Jag: Jag ska INTE ha sex.
Sara: Men varför gör du det här då?
Jag: Jag gör vad som helst för att öka avståndet till Martin.

Mer otrohet som kommer upp till ytan

Jag träffade Sara, som är min oändliga visdomskälla, min objektiva "Benjamin Syrsa". Självklart diskuterade vi Martin.

Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen, men den första tiden som jag var tillsammans med Martin så upplevde jag som en himlastormande lycka och jag var så idylliskt förälskad i honom. Vår kärlek kändes så ren och osårbar.

Men när Martin var otrogen mot mig med tjejen som han raggade upp på min väninnas födelsedagskalas, så förändrades allt. Jag sa till Martin att det här kan du aldrig göra ogjort.

För ungefär en månad sedan när jag hittade raggningsmailet till den där tjejen på FB så gick jag igenom Martins dator från topp till botten. Jag hittade riktigt gamla mail till en tjej som han dejtade innan mig. Det stod ingenting avslöjande mer än att hon saknade honom och han skrev något djupt fånigt blaj i stil med det Charles Ingvar skrev när jag dumpade honom - typ att han är en skadad själ som varken vet ut eller in i livet. Grejen var att mailen var daterade när jag och Martin varit tillsammans i 4 månader.

Jag sa till Martin: Jag har hittat bevis för att du har haft sex med Caroline medan vi var tillsammans.
*hade inga bevis*
Martin: Vafan du får inte gå igenom min dator!
Jag: Du är ju inte ärlig! Men nu vet jag i alla fall att du aldrig var trogen mot mig ens i början, vilket gör att den perioden som jag har saknat - där jag var som mest lycklig - Var den då du lurade mig som mest.

Martin sa inte emot och jag insåg att mitt skott i mörkret träffade ett mål.

Blev jag gladare? -Nej
Lämnade jag honom trots att jag fått ytterligare ett bevis på att han är ett arsle? -Nej

Berättade i alla fall det här för Sara och jag såg hur hon nästan började gråta för hon kände min smärta.
Jag börjar känna att jag är skyldig min omgivning att bli lycklig - så de inte behöver oroa sig för mig.

Lämna Martin vs Sista chansen (idag är det "lämna Martin" som dominerar)

Jag kräks på min egen svaghet

Jag åkte till Åland. Inte för att något blev klarare utan för att jag så gärna ville vara med den Martin som jag trivs så bra med. Den Martin som inte dricker.
Jag ville åka dit för att min dotter som längtat så otroligt mycket och för att jag inte vet om jag kommer att få en sommar till med Martin.

På ett sätt kändes det som att det var ett farväl - att åka dit.

Lämnar jag Martin nu så kommer det att vara för alltid. Han kommer att gå vidare och träffa någon annan. Och då hoppas jag bara att det blir någon som passar honom bättre än vad jag gör.

Det är så konstigt, för det känns som om det redan är över för oss, men jag HAR faktiskt sagt till Martin att han har sin sista chans nu. Så nu väntar jag bara på att han ska trilla dit igen... det är ju alldeles stört...

Dagens Sanning: Storleken HAR betydelse

Nu pratar vi självklart om kukstorleken. Jag har själv yttrat orden: Storleken har ingen betydelse - men det är inte sant.
Av de killar jag har haft sex med har enbart 2 (okej kanske 3) varit uruselt utrustade, likaväl har bara 2 varit rejält bautautrustade, men resten har hört till en gråzon som i Sverige kallas för lagom.

De "små" killarna som jag varit med var väldigt medvetna om att de inte var välutrustade, men de hade inga komplex för det och de är utan tvekan de killar som varit bäst på att ge oralsex. (Fantastiskt bra)
Och med små, så menar jag en vuxen man med en kuk i storlek som ett lillfinger.

De "stora" killarna som jag varit med har det alltid varit problem med. Svårt att få upp ett hållbart stånd och om ståndet inte var problemet, så var det att jag fick sprickor

(eeek! gör ont bara att tänka det)

Enligt min åsikt så är sex bäst med killar som har lagom stora kukar.

Lägger till en Penis-chart för de som är nyfikna.

Tror att den ska skrivas ut i A4...

Märk väl att den inte innehåller någon kategori för too small.

Åland

Jag sa till Martin: Vi behöver prata.
Så satte jag mig ner och höll fram båda mina händer med handflatorna upp och fingrarna utspärrade.
Jag höll den vänstra handen lite högre än den högra

och sa: Det här är du för mig. Det här är den kille som jag blev kär i.

Sedan lyfte jag den högra handen

och sa:-Det här är den andra killen, den som dricker och röker och är otrogen. Han äcklar mig. Tidigare har dessa 2 personer varit helt skilda från varandra, men på sista tiden, så börjar de sammanfogas till ett.
För att demonstrera detta så lät jag mina fingrar gå ihop som om de vore två kugghjul.
Det är därför jag är här nu - för här på Åland finns inte den här killen (högra handen), men vad händer när vi kommer hem?

Vad som än händer mellan oss, kommer jag alltid att vara svag för den här personen (lyfte vänstra handen). Men du försvinner för mig, för den här dåliga Martin blir mer och mer dominant.

Och till slut kommer bara det dåliga att finnas kvar.

Det MÅSTE vara slut nu.

Martin: Vi kan prata om det sen - det finns gott om tid.

*pratade inte om det något mer*

Semester...

Från tiden då kärleken inte var skadad

När jag var nykär i Martin så skrev jag detta;

Det är kväll och jag ligger brevid dig
Du blundar men du sover inte
Jag försöker memorisera det ansikte jag känner så väl
för att inte sakna det så mycket när det är borta
jag smeker din kind med ögonen
som om du känner mina tankar tittar du upp och ler
Du värmer mitt hjärta och jag ler tillbaka
och jag njuter av att ha dig här
aldrig längre bort än ett armtag
Men nu är du närmare än så
jag kryper in i din famn och lägger huvudet på ditt bröst
Lyssnar på ditt hjärta som dunkar rytmiskt och jag viskar
Jag älskar dig

Och när jag tänker tillbaka, så var det här innan jag visste att Martin var otrogen. Jag minns hur ren och ömsesidig jag trodde att vår kärlek var. Nu... känner jag bara sorg.

Senaste från fejjan

En kille som påstår att han är Kardiolog från Turkiet har lagt till mig på Facebook. Följande konversation utspelar sig i FB's inbyggda chat;

Det jag inte vågat skriva om

Förra veckan satt jag vid Martins dator och såg att han varit inne på en dejtingsida... Skrev om det här, men tog bort inlägget. Jag blev helt kall. Det kändes fruktansvärt. Omedelbart aktiverade jag min profil på spraydate (jättebarnslig hämndaktion). I alla fall så konfronterade jag Martin med det och frågade vad han höll på med. Han sa att han bara kollade sidan men att, herregud nej, han var inte inne för att dejta någon. Han lät ärlig - men vem fan vet när det gäller Martin. Han ljuger ju hela tiden. Jag valde i alla fall att acceptera det han sa som sanning.


Så häromdagen gick jag in för att radera min profil. Och innan jag visste ordet av så hade jag börjat maila med en kille, som verkade SÅ himla schysst. Och jag kände en sån otrolig längtan efter en relation med någon som är normal och okomplicerad. Samtidigt känner jag mig lite bränd efter mina erfarenheter med Charles Ingvar.


Frågade Sara vad hon tyckte om att jag varit inne på SD och hon sa att hon tyckte att vad jag än gör som gör att jag inte tänker på Martin är okej. Men jag har evinnerliga skuldkänslor. Jag skulle bli helt knäckt om Martin hade gjort detta mot mig.


Men... tänk om han har det redan...

Konsekvenser

Något som alla säger till mig, är att Martin får inga konsekvenser av sitt drickande. Jag förlåter honom varje gång.
Det enda straffet som jag kunde komma på var att jag inte skulle komma till honom på Åland. Fast egentligen var det Sara som kom på det. Sara: Du gör ju ingenting! Ni åker på semester till Åland precis som vanligt.
Och jag skämdes - för jag får känslan av att det är mitt fel att han dricker - bara för att jag låter honom, men jag har så jäkla svårt att lämna honom? Det är ju liksom en del av min sjukdom: Jag är beroende av Martin.
Så jag sa till Martin, efter fyllan i onsdags, att jag inte kommer att komma till Åland, men vartefter dagarna går så växer min längtan efter honom och jag längtar efter att vara på Åland.
Fast jag berättar inte detta för honom.
Han ringde idag och jag hörde på en gång att han var manisk. Det triggar alla mina negativa beteenden.

In the past...

När jag gjort slut på mitt första förhållande var jag 21 och vi hade varit tillsammans sedan jag var 17. Då genomgick jag en period då jag var väldigt impulsiv. Det första jag gjorde var att dra 2 veckor till USA till en man som jag träffat på BZ. Väl hemkommen från resan skaffade jag min första tatuering.
Jag funderade ut olika saker jag aldrig gjort och sedan gjorde jag dem... och självklart var allt relaterat till sex.
T ex bestämde jag mig för att jag ville vara med en ung kille. Jag raggade upp en kille på nätet. Han sa att han var 15 och ville vara med en äldre kvinna, så jag sa att jag var 25. Han hade tandställning och var liten och spinkig. Tyvärr var även utrustningen i samma storleksklass som resten av killen.
Sedan bestämde jag mig för att jag skulle ha ett one night stand med en kille jag aldrig träffat förut. Jag raggade upp en kille jag hittade på Kellys. Han följde med mig och mina väninnor. Betalade entré-avgifter och hällde i mig drink efter drink. Jag var så onykter att jag spillde ut drinkarna. Jag följde med honom hem till hans kompis och när vi kom dit förändrades han helt. Han var hårdhänt och gjorde mig riktigt illa. Han slog mig inte, men jag tappade helt lusten och stack därifrån. Han skrek efter mig att han ville ha det han hade betalt för. Jag ropade tillbaka: Så vill du att vi ska ses fler gånger eller?
Jag fick för mig att jag ville vara med en äldre man. Så jag raggade upp en 35 årig kille. Nu känns inte det särskilt gammalt, men då tyckte jag att han var en riktig gamling. Han var gift och självklart var jag nöjd för då slog jag 2 flugor i en smäll.

Han ordnade ett hotellrum inne i stan och vi träffades i baren.
När han väl tagit av sig kläderna så visade det sig att hans kropp var täckt av utstående födelsemärken. Jag kände mig lite halväcklad av det. Tar man inte bort sådant? I alla fall... mitt i samlaget, så lutar han sig fram och väser:
Är du en liten slampa?
Jag ba: öh... nej...

Och visst, moraliskt sett kanske inte jag är någon lysande förebild, men det är inte något man ska ta upp medan man har sex... i alla fall inte med mig.

Mental vilopaus

Martin har dragit till Åland. Jag funderar och funderar. Jag saknar honom så himla mycket. Samtidigt så har jag verkligen gått igenom vårt förhållande och jag föreställer mig hur Martin var otrogen... och gud vad jag avskyr honom i det läget. Känner att jag verkligen förtjänar någon som vill vara med mig, bara mig... resten av livet...
Ska det vara så jävla svårt?

han har druckit igen

Han ringde igår och jag hörde att han hade druckit bara på att han sa hej. Han var så otroligt full. han sluddrade och meningarna hade inget sammanhang. Han hade varit hemma hos sina föräldrar och stulit sprit. Det "lustiga" i det hela var att han i helgen sa till mig att han var så stolt över sig själv för att han alltid haft tillgång till sprit hos sina föräldrar men aldrig tagit av den.

Och medan vi pratade så kände jag... jag orkar inte mer... så jag sa till honom där och då: Det får räcka nu. Jag flyttar stoppdatumet till idag. Det måste vända nu. För jag orkar inte längre. Du anstränger dig inte ens för att bli bra och jag tror inte att du vill det i hjärtat. Så det här måste bli din sista fylla - för nästa gång lämnar jag dig och då blir det för alltid. Då vill jag aldrig mer se eller höra av dig.

Han kommer inte minnas det här när han vaknar, så jag kommer att bli tvungen att påminna honom.

Ondskefull exfru

ringde i förrgår.
Martin ska åka över med barnen till sina farföräldrar på Åland. Detta gör han varje år och där är det som ett kollektiv med kusiner sysslingar fastrar, farbröder och Martins föräldrar och hans farmor och farfar förstås.
I alla fall så ringde Martins exfru mig och frågade hur jag tyckte att Martin mår.
Jag sa att det är en jättebräcklig nykterhet. Jag berättade att han dricker en gång i veckan och har gjort det till för 2 veckor sedan. Hon blev riktigt upprörd. Jag sa att jag tror inte att Martin skulle dricka när han åker över med barnen, men man vet ju aldrig.
Om han tycker att det är jobbigt på båten så finns det ingen där som hindrar honom från att dricka.
Tydligen så har Martins mamma sagt att Martin mår bra nu. Jag vet att hon bara tänker på Martin och att han ska få vara med sina barn, men tänk om Martin skulle få ha barnen utan att någon annan är med - Han har ingen spärr som hindrar honom från att köra bil när han är onykter.
Jag sa det till Martin: Det värsta med ditt drickande är att du inte fattar att du inte ska köra bil när du har druckit. Det är det som gör dig så farlig.
Martin håller med mig... men det gör han jämt - det betyder ingenting. Sara kallar det för att han manipulerar mig.

Summan av kardemumman blev att Martin får åka över utan barnen och ondskefull exfru skjutsar över dem till Åland senare.

Mötet med socialsekreteraren

För några år sedan gick Martin regelbundet till en form av öppenvård för alkoholister som de har där han bor. Martin slutade gå dit... Han sa att han inte tyckte att det hjälpte och att ingen förstod hans problem och ingen brydde sig, när han slutade gå dit.
Den stackars Socialsekreteraren sa: eftersom du slutade gå dit, så antog vi att du inte hade problem längre.
Jag: Anser ni att man kan bli frisk från alkoholism?
Soc-sek: Jaa, det gör vi..
Här gick AA-damen igång och förklarade passionerat att alkoholism är en livslång sjukdom.
Samtalet gick vidare, men efter ett tag så vänder sig fröken soc-sek till mig:
Jag tror att jag missuppfattade dig förut. Nej, vi anser inte att man kan bli frisk från alkoholism.
Jag: Jaha, nej jag undrade bara eftersom du sa att ni antog att Martin inte hade problem längre bara för att han slutade höra av sig.

ööh.. göra slut?

I fredags skulle Martin till Soc, för att påbörja utredning för om han ska tas in på behandlingshem.
Jag följde med, samt en dam från Martins AA-grupp. När vi satt och väntade på att få gå in, så sa hon till mig: Hur är det med dig?
Jag: Det är för jävligt.
Och jag kunde inte hjälpa det... Jag började grina.
AA-damen: Varför stannar du?
Jag: Jag vet inte...
AA-damen: Du måste gå! Du måste tänka på dig själv. Så länge du finns där kommer han inte att sluta.

Hela tiden så tänkte jag: Hallååå! Martin hööööör vad du säger.

Efter mötet frågade jag Martin: Måste jag lämna dig för att du ska sluta?
Martin: Nej, det måste du inte.

Men jag tänkte att jag måste nog det. AA-damen vet vad hon pratar om och hon skulle aldrig säga det, om det inte var sant. När hon skulle gå började jag grina igen. Hon kramade om mig och viskade: Ring mig!
Jag: Okej.
men jag ringer inte...

Minnesstund

För några år sedan... Långt innan Martin. Dök det upp en kille på min msn. Jag brukar inte adda och snacka med folk som jag inte känner, men jag hade väl tråkigt. Han pratade inte svenska och jag minns inte om han sa att han bodde någonstans i sydamerika eller Frankrike. Killen hade en assnygg bild, så jag tänkte att här har han plockat fram en bild på en fotomodell som han använder som sin egen. Sen började han skriva saker som att han älskade mig. Och jag bara spelade med - typ: Ja men vi kan ju gifta oss. Ska vi bo i Sverige eller i ditt land?

Jag tyckte att det var rätt kul att driva med honom och jag pratade med honom vid 2 tillfällen men sedan tröttnade jag och blockade honom.

En månad senare, visade det sig att han var yngre bror till en kille jag dejtade. Han skulle kolla om jag var trogen mot hans bror. Det lustiga var att det verkade som om de båda trodde att jag varit helt seriös. "Åh, jag vill sååååå gärna gifta mig med någon jag aldrig sett."

Jag fick aldrig tillfälle att säga att jag hade drivit med honom - det var liksom inte intressant, eftersom jag redan hade gjort slut med den äldre brodern.

Senaste nytt på FB...











Jag vet inte varför, men jag tycker att detta är hysteriskt kul. Tror killar seriöst att man faller för sånt här?

I alla fall fick det mig att tänka på historien som jag berättade om ovan. För jag blir såååå sugen på att lägga till honom som vän och sedan skriva en törstande kärleksförklaring;
"Danilo! Jag heter Miss Understood. Jag är kär i dig med"


*låter bli*

sex eller samlevnad

Sara sa till mig: Med tanke på allt som Martin har gjort tycker jag att det är konstigt att du tänder på Martin överhuvudtaget.
Jag: Jag fattar det inte själv, men så är det.

Ibland har jag t o m känt ett behov av att hävda mitt ägande genom att bestiga honom.

Men i helgen gick vi vid sidan om varandra och det var oerhört fattigt på närhetsområdet. Vi hade inte sex på hela helgen. På något sätt känner jag mig så besviken, trots att vi i övrigt hade det väldigt mysigt.
Det är ju inte som i början när det inte spelade någon roll om jag var vaken eller ej - Martin ville ha sex med mig i alla fall och jag älskade att bli väckt på det sättet.

Men i natt så älskade vi och det var så skönt... och när vi enas är det bara han och jag.

Och jag släpper att jag hatar att hans kyssar smakar askkopp. Lögner, otrohet och fyllor kommer inte in i den bubbla vi delar i det ögonblicket.

Kalsonger är inte lika med shorts

Min exman har en irriterande ovana att öppna dörren iförd kalsonger. Jag tycker att det är jättegenerande och det spelar ingen roll att jag har sett honom naken för hundra år sedan: Det känns inte okej.
Och när jag var hemma hos Martin förrförra helgen så gjorde han likadant. Granntjejen ringde på och han öppnade trots att han bara hade t-shirt och kallingar på sig.

Jag sa till honom direkt att jag tyckte att det kändes obehagligt att han gjorde det.
Sedan har jag en egen ful ovana och det är att jag kollar alltid "bulan" på alla. Det är inget jag gör medvetet men alltid någon gång så glider blicken dit, även på tjejer. Vet ej fan vad jag letar efter, men jag är alltid först att uppmärksamma om någon glömt knäppa gylfen.

Men när jag står där i min exmans kök så känns det asjobbigt, pinsamt, genant. Och jag vet att jag kommer kolla på skrevet så då kan jag väl lika gärna göra det på en gång så har jag det överstökat. Kan han inte visa mig den hänsynen att han drar på sig ett par byxor?

Funderade lite på det här idag och då frågade jag Martin: Är det okej om jag öppnar dörren iförd enbart iförd trosa och tröja?
Martin: Jag ska inte göra det något mer.

Konsult nr 2 fick också gå

Jag har berättat om honom tidigare. Det är han som jag har fått skjuts hem med. De sa upp hans kontrakt till månadsskiftet.

Fast jag sa INGENTING till någon om vad han sagt, trots att jag kände mig förolämpad av hans sexuella anspelningar.

Listat:
Han har beklagat att jag inte hade kjol på mig när han kröp under skrivbordet och skulle fixa sladdarna på datorn mitt emot.
Han har sagt att han skulle slänga ut mig ur bilen och sätta på mig
Han har kommenterar min urringning (ett antal ggr)
Han har sagt att jag har haft för lång kjol på mig för resan hem (den var knälång)

I övrigt har han gett rena komplimanger, som jag blivit glad över - som när jag skulle gå hem en dag och han sa att med mig försvinner solen. Eller när chefen tvingade honom att flytta till annan plats så sa han att han ville ha med sig en bild på mig, så han skulle ha något vackert att titta på.

Bortsett från detta, så när vi väl har suttit i bilen tillsammans har han aldrig sagt eller gjort någonting. Och det är jag väldigt lättad över. Sedan är jag ruskigt dålig på konfrontationer så jag har inte sagt till att jag tar illa upp av det han säger, så på ett sätt har jag väl mig själv att skylla

Det sista han säger när jag kliver ur bilen efter hans sista arbetsdag är: Jag raderar inte ditt nummer.
Jag ba: okej... ha det så bra nu...

Men raring, jag VET hur det ligger till egentligen

Nu är det helg och jag har lyckats hindra mig själv från att göra den vanliga alkoholgenomsökningen av Martins lägenhet... okej - jag sneglade in under diskbänken, men jag kröp inte in och lyfte på väskan som han gömde sprit under sist.

Men jag "råkade" hitta ett dokument som han hade skrivit som låg på bordet. Jag funderade på om han lagt det där för att jag skulle hitta det. I alla fall så beskrev han sitt liv från det att han var 14 till idag. Det lustiga är att när han beskrev hans och mitt förhållande så gav hans text intryck av att han haft 2 förhållanden med olika tjejer. Han avslutade med;
"Min senaste relation har just tagit slut vilket känns extremt ledsamt, då jag älskade henne väldigt mycket. Men mina upp och ned gångar och min beroende problematik fick henne att tillslut tröttna. Det som också fanns i detta förhållande var hennes medberoende vilket gjorde att hon hade en ängels tålamod. Sött förvisso, men desto sämre jag mådde desto större behov av att hjälpa väcktes hos henne. Hon jobbade hårt för att reda ut mina problem, de som jag hade behövt reda ut på egen hand; Och jag kunde tryggt luta mig tillbaka. Den sortens relation blev, alltför påfrestande och destruktiv för oss båda. Så nu undrar jag, kommer man någonsin kunna leva i en relation som bipolär?"

Har han sett det jag har gjort som att "lösa" hans problem? Det har aldrig hänt!?! Det jag har gjort, är att förlåta honom när han varit otrogen, när han har ljugit och när han supit ner sig trots att han lovat att vara nykter. Jag har aldrig "löst" några problem. Jag har sparkat iväg honom till AA, men väl där måste han göra jobbet själv.

En liten parentes... Jag totalrengjorde hela Martins toalett förra helgen och igår såg jag att det såg ut som om någon kräkts i toaletten. Då tänkte jag att han troligtvis druckit så att han spytt.
Jag sa inget om det. Men idag var min kompis (Sara) här och hon frågade Martin;
När drack du senast.
M; det var väl... förra torsdagen.
Han tittar på mig.
Jag; nej, du har druckit den här veckan.
M; Nej, det tror jag inte.
Jag; Ah, fast jag VET att du har druckit den här veckan. Jag har bara inte sagt något om det.
Martin bekräftar mitt påstående genom att sitta tyst, men jag nästan hör hur han tänker; Hur fan kan hon veta?

Overklighetskänsla

Fatta hur surrealistiskt det här är... Nu sitter jag med min laptop på Martins altan. Vi har satt ihop poolen och fyllt den med vatten. Vi har kört vattenkrig mot barnen och förlorat. Martin har mekat ihop dotterns cykel så nu har alla barnen varsin cykel att ta sig runt på.
Vi har inte rört varandra sedan jag och min dotter kom hit. Inte en puss, inte en kram. Vi bara går parallellt med varandra. Vi ser till att barnen har det bra. Vi skämtar lite lätt.
Jag längtar efter ömhet, men jag kan nog inte räkna med det förrän barnen sover.

Jag vet ingenting

Känns ganska bra att konstatera det.
Hur ska jag hantera de situationer som uppstår? Jag kan sätta pengar på att Martin har druckit denna vecka, men ska jag bry mig om det eller inte?
I mitt huvud så vet jag ju hur jag ska agera, men i hjärtat är det förbannat svårt. Ska jag fråga om han har druckit när jag vet att svaret blir nej vare sig han har druckit eller inte?
Martin sjunker och sjunker i sitt missbruk. Och tillvaron blir mer och mer ohållbar. Vill bara att de ska skicka iväg honom så att han får sin chans till nystart.
Och jag älskar... men jag orkar inte... Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan.
Jag vill ha våran familj, men alla är så himla trasiga.