Det är så konstigt... jag tittar på Martin och när vi är tillsammans... och jag ligger i hans famn - då känns det så RÄTT. Jag känner mig HEMMA i hans famn.
Men när jag är hemma hos mig, han ringer till mig och han är full - han har druckit IGEN, trots att han inte ska - så känner jag ingenting. Jag känner inte besvikelse, jag känner mig inte ledsen, utan det är mer som att jag konstaterar med ett: Jaha och en suck.
Men RÄTT - känns det verkligen inte.
Och jag frågar mig själv: Är det här början till slutet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar