sjuk?

Igår fick jag värsta feberattacken. Jag låg i sängen och skakade av feberfrossa

Min största oro var att jag faktiskt fått en infektion, men idag mår jag mycket bättre.

En sexinfektion...det låter ju jättesjukt, men det var det väl troligtvis inte

i alla fall.

Idag mår jag bra, men jag är oändligt trött.

Iväg

Jag har dragit till Dalarna för att hälsa på pappa. Dottern är med...

Det är så himla skönt att komma bort.

Pappas bil hade gått sönder, så hans kusin skjutsade oss från station till pappa.

Sara ringde på mobilen och då började pappas kusin ge mig mörka blickar, så jag avslutade samtalet.
Hon berättade att hon var med i en organisation som heter "Stop the Wave" och att mobilstrålningen som man utsätts för när man pratar i mobilen mångdubblas när man sitter i bilen och pratar.
och man ba: jaja...
och hon ba: Hjärncancer bla bla bla
och man ba: mhmmm...

Det började...

med yrsel...

Hansl lekte på golvet med min dotter. Plötsligt föll han omkull.

-I'm so dizzy, sa han och kröp upp i fåtöljen som stod alldeles bredvid.

Dagen efter var det värre.

Hansl var yr och hade en sprängande huvudvärk.

Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och googlade, men det enda som var helt klart var att han behövde åka in till sjukhus.

men Hansl vägrade...

Dag tre snubblade han runt som ett fyllo i hela lägenheten. När han gick på toa eller duschade stod jag på vakt utanför, ifall att han skulle ramla omkull och behöva snabb hjälp.

Han kräktes och kunde inte ens ligga ner och sova, för att det snurrade så mycket.

Dag fyra kom tårarna. Hansl var utmattad av sömnbrist, yrsel och huvudvärk.

Ovissheten gnagde i oss båda.

Vad var det för fel på Hansl?

Hansls bror dog av en hjärntumör när Hansl var 8 år gammal.

Skulle han också gå samma öde till mötes?

Till slut gick Hansl med på att träffa en läkare.

Jag grät hela vägen till sjukhuset, men Hansl var förvånansvärt lugn.

Efter fyra timmar konstaterades det att Hansl har fått kristallsjukan.

och vi andades ut.

Hansl kommer att bli frisk.

Döden och jag

Jo... för så här är det... att alla ska dö. Det är det enda vi vet med säkerhet.

När min dotter var 1½ fick jag en diagnos på en leversjukdom, obotlig och det finns inga mediciner som kan bromsa upp den. Och det oundvikliga är att man i slutändan behöver en levertransplantation.

Så när man har blivit så pass sjuk att man har ett år kvar att leva, sätts man upp på väntelista för att få en ny lever.

Jag: Så om hur lång tid kommer jag att behöva en levertransplantation?
DoktorDöd: Om ungefär 15-20 år.
Jag: Men det kan ta längre tid?
DoktorDöd: Nej.
Jag: Så 20 år? Är det absoluta maximum?
DoktorDöd: Japp, Inte längre än 20 år. Jag har sett det här förloppet flera ggr.
Jag: Jaha, så vad kan jag göra?
DoktorDöd: Inget. Du kan inget göra. Vi kommer att hålla koll på hur aggressivt förloppet är.

Så jag berättade det här för Hansl i natt. För jag hade försökt att berätta det när jag var hos honom och jag har försökt säga det på telefonen, men jag kunde inte, så jag sa det på msn.
Det är så fegt och jag tror att jag krossade honom totalt. Han är helt förstörd.

Jag fattar ju att han inte kommer att lämna mig p g a det här, men jag vill ändå att han ska vara medveten om att det finns en chans att jag inte kommer att "spela hela matchen" och att han ska vara förberedd på att det värsta kan hända.

Hansl: So I only have 15-20 years with you
Jag: Well it doesn't work that way. I got the diagnose 5 years ago, so it's more like 10-15 years.
Hansl: Are you telling me this because you want to break up with me.
Jag: No, I love you and I want to be with you, if you still want to be with me.
- and you know, it's not written in stone that I will die: I will get a transplant and I can be as well as ever.

Samtal från sjukhuset

Pratade med sjukhuset idag. Tydligen så är de så pass oroliga för att jag ska dö, så de vill att jag ska ta blodförtunnande sprutor inför flygresorna till och från Tyskland.

Vad bra!

Jag behövde en sak till att oroa mig för!

så jäkla segt

Jag var hemma igår, sjuk. Martin var hemma med mig. Vi låg och sov hela dagen, vilket är en vanlig dag för Martin men inte så vanligt för mig. Det var skönt och behövligt. Men det konstiga var att vi inte pratade så mycket med varandra. Det var som att vi inte hade något att säga varandra, men på något sätt gjorde det ingenting. På kvällen somnade jag på soffan, sedan gick vi och la oss vid tio.
MEN hans son hade fått feber, vilket gjorde att Martins exfru ringde honom en gång i timmen och berättade det senaste som hänt. När hon ringt 3 gånger så frågade jag om hon brukar göra så här och då sa han att hon brukar göra det när barnen är sjuka för hon vill ha bekräftelse på att hon gör rätt. (Det här är alltså kvinnan som åkte till sjukvården när dottern hade fått fyra myggbett)

Det var ju inte helt lätt att sova när hon ringde hela tiden, men jag lyckades slumra till mellan samtalen.